Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom. Det betyder intet för mig att
söka upp honom. Jag är en gammal och
van resande och alla utländska seder och
tungomål äro detsamma för mig — jag
har aldrig begripit något deraf. Derför
kan ingen olägenhet hända mig. Att
genast resa, det påyrkar förnuftet; emedan
jag ej kan lefva utan att andas fritt, och
det är omöjligt så länge Arthur är här. ;
Jag är nästan qväfd i detta ögonblick
och har knappast ande nog för att säga
dessa ord och att bära detta dyrbara skrin
ned för trapporna.
De uppnådde gatan just som klockan
började ringa. Till mr Meagles stora
för-våning fanns ingen der för att hemta liten
Dorrit. Han skaffade en vagn för henne,
hon steg in och han satte lådan bredvid :
henne. I öfvermåttet af sin glädje och
tacksamhet kysste hon hans hand.
— Det der tycker jag inte om; det
strider emot min känsla af det rätta, att
ni skulle visa mig sådan vördnad — vid
Marshalseas portar.
Hon böjde sig fram och kysste hans
kind.
Ni påminner om de dagarne, sade
mr Meagles, med sorgsen röst, — men,
hon älskar honom och öfverskyler hans
fel och tror att ingen ser dem — och
han är visserligen en förnäm man, af en
mycket god familj!
Det var den enda tröst han hade öfver
förlusten af sin dotter och om han gerna
tänkte derpå, hvem kan väl tadla honom
derför ?
TRETTIONDEFJERDE KAPITLET.
Borta.
En frisk höstdag satt fången i
Mar-shalsea, svag, men eljest återställd,
lyssnande till en röst som läste för honom.
En frisk höstdag; då de gyldene
skördar-ne blifvit inbergade och fälten åter plöjda,
då sommarens frukter mognat och
skördats och rönnbären lyste så röda emellan
det gulnande löfverket. Redan kunde man
i skogarne se tecken till vinterns
annalkande, träden började aflöfvas och från
stranden såg man ej mer oceanen lugn
och klar, dess vågor rullade vildt omkring
och vid stränderna stänkte de upp sitt
yrande skum, och vinden blåste friskt från
stranden och ut till de lätta seglen vid
horizonten.
Oförändradt, lika dystert, visade
fängelset icke någon af dessa skönheter; dess
utseende af fattigdom och elände var lika
i alla årstider. Likväl hörde Clennam,
i den röst, som läste för honom, allt det
underbara i naturen, alla de mildrande
sånger hon sjunger för menniskan. Hos
ingen annan moder än henne hade han,
under sin ungdom tänkt på sin
förhoppningsfulla framtid; men nu vid ljudet af
denna röst, uppväcktes en länge slumrande
hågkomst af dylika känslor samt af hvarje
gladt och kärleksfullt ord som blifvit talat
till honom.
Då rösten tystnat, for han med handen
öfver ögonen och mumlade att dagern var
för stark.
Liten Dorrit lade bort boken och gick
sakta bort till fönstret att draga för
luckorna. Ljuset mildrades och hon förde
sin stol närmare till hans sida.
— Detta är nu snart öfverståndet, kära
mr Clennam. Icke endast de bref mr
Doyce skrifver till er äro så vänskapliga
och uppmuntrande, utan mr Rugg säger
att de bref han emottager från honom
äro äfven så trösterika, och att alla
(sedan vreden är förbi) äro så vänligt
sinnade och tala så väl om er, att det snart
skall vara öfverståndet.
— Kära flicka! Min goda engel!
— Ni prisar mig alldeles för mycket.
Men det är ett så stort nöje för mig att
höra er tala så och att — och att se,
fortfor liten Dorrit, upplyftande ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
