Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Den lille flintskallige mannens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig mera frisk. Hvad som stod i brefvet fingo
vi aldrig veta, men han höll det på sned, så att
jag kunde se, att det var helt kort och skrifvet
med klottrig stil. Han hade i åratal lidit af en
svår spleen, men nu förvärrades tillståndet hastigt,
och mot slutet af april blefvo vi underrättade om,
att allt hopp var ute, och att han ville göra oss
ett sista meddelande.
»Då vi kommo in i hans rum, satt han
upprätt i sängen, stödd mot en massa kuddar, och
andades tungt. Han bad oss låsa igen dörren
och ställa oss en på hvardera sidan om sängen.
Därpå grep han våra händer och gjorde oss ett
högst märkligt meddelande, med en röst, bruten
lika mycket af sinnesrörelse som af plågor. Jag
skall försöka återge det med hans egna ord.
»Det är endast en sak,» sade han, »som
tynger på mitt sinne i detta sista ögonblick. Det
är mitt tillvägagående mot stackars Morstans
dotter. Den fördömda snikenhet, som behärskat
mig hela mitt lif, har undanhållit henne den skatt,
af hvilken åtminstone hälften skulle varit hennes.
Och likväl har jag icke själf gjort något bruk
af den, så förblindad och dåraktig är girigheten.
Blotta känslan af besittning har varit mig en
sådan njutning, att jag icke kunnat dela den med
någon annan. Ser ni den där rosenkransen
besatt med pärlor bredvid kinaflaskan? Icke ens
den kunde jag förmå mig att skiljas ifrån, fastän
jag tagit ut den enkom för att skicka den till
henne. Ni, mina söner, skola ge henne en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
