Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Förföljandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro dragna från ett par tandrader, som gnisslande
grinade emot oss i halft djuriskt raseri.
»Lyfter han ett finger, så skjut,» sade Holmes
lugnt.
Vi voro nu på en knapp båtlängds afstånd,
nästan inom räckhåll för vårt rof. Jag kan ännu
se de båda för mig, som de stodo där, den hvite
mannen bredbent och svärande, och den
vederstygglige dvärgen vid hans sida med sin otäcka
fysiognomi och sina gula rofdjurständer, som
blänkte i skenet från vår lanterna.
Det var väl, att vi hade en så klar öfverblick
af honom, ty bäst vi stirrade, drog han
fram under rocken en kort, rund träbit, liknande
en hvisselpipa, och förde den till sina läppar.
Våra pistoler smällde af på en gång. Han snurrade
rundt, sträckte upp armarne och föll med
en slags kväfd hostning baklänges i floden. Jag
uppfångade en skymt af hans ondskefulla,
hotande ögon midt i de hvita skumhvirflarne. I
detsamma kastade mannen med träbenet sig
öfver rorkulten och tryckte våldsamt ner den, så
att båten tvärt svängde in mot södra stranden,
under det vi sköto förbi henne akterut på
endast ett par fots afstånd. Vi voro efter henne
i nästa ögonblick, men hon var redan helt nära
land. Det var en vild, ödslig plats, så långt
man såg endast sumpig kärrmark, där månen
sken ner på pölar af stillastående vatten och
glesa tufvor af halfvissnadt starrgräs. Med en
dof stöt körde slupen upp på gyttjebanken med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
