Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN YULSÅNG PÅ PROSA 119
Hon skyndade ut att möta honom, och lille Bob kom
in med sin halsduk, han behövde den väl stackars man.
Teet stod färdigt vid elden för hans räkning, och alla
bemödade sig att hjälpa honom på ett eller annat sätt.
Därpå klättrade de bägge yngsta upp på hans knän,
lade sina små kinder mot hans och sade: — Pappa, tänk
icke mer på det; sörj icke mer!
Bob var mycket vänlig mot dem och talade kärleks-
fullt till hela sin familj. Han såg på arbetet på bordet
och berömde sin hustrus och flickornas flit och skick-
lighet. Det bleve säkert färdigt före söndagen, an-
märkte han. |
— Söndag! Har du varit där i dag, Robert? frågade
hans hustru.
— Ja, kära du, svarade Bob. Jag skulle velat att
du var med mig. Det skulle gjort dig gott att se den
vackra gröna platsen. Men du skall få se den många
gånger. Jag lovade honom att gå dit om söndag. Mitt
lilla, lilla barn! Och Bob grät. Mitt lilla barn!
Hans smärta brast ut med ens. Han kunde icke
hålla den tillbaka. Om han kunnat det, skulle han
och hans barn varit längre från varandra än de voro.
Han gick ut ur rummet och uppför trappan till rum-
met ovanpå, där julljusen brunno och gröna kvistar
hängde. Det stod en stol bredvid barnet, och det syntes
att någon nyss suttit där. Stackars Bob satte sig och
sedan han tänkt en stund och samlat sig, kysste han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
