Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN YULSÅNG PÅ PROSA 121
— Det skulle du vara ännu säkrare på, om du finge
själv tala med honom, sade Cratchit. — Det skulle icke
förvåna mig om han skaffade Peter en bättre plats.
— Hör du bara, Peter, sade modern.
— Och sedan, yttrade en av flickorna, skall Peter
gå i kompani med någon och bli sin egen.
— Prata inte persilja, du! sade Peter, men smålog
i mjugg.
— Nå ja, det kan väl ske en gång det också,
menade Cratchit, fastän det är långt härifrån och dit.
Men hur och när vi också skiljas från varandra, skall
dock ingen av oss någonsin glömma lilla Tim, som var
den första som gick bort ifrån oss. Är det icke så?
— Aldrig pappa, aldrig! ropade alla.
— Och jag tror, fortfor Bob, jag tror, mina vänner,
att när vi komma ihåg hur tålig och hur stilla han var,
fastän han blott var ett litet, litet barn, vi icke så lätt
skola bli oense med varandra eller glömma lilla Tim i
det fallet heller.
— Nej, aldrig, aldrig! ropade de åter.
— Jag är lycklig, sade Cratchit; jag är i sanning
lycklig.
Mrs Cratchit gav honom en kyss, hans döttrar kysste
honom, de bägge små kysste honom, och Peter och
han tryckte varandras händer. Tims ande, ditt väsen
var från Gud!
— Ande, sade Scrooge, någonting säger mig, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
