Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1832.] SKOGSSCENERI. 185
vackraste karl i Eldslandet. Sedan vår första känsla af djup för-
våning var förbi, kunde intet vara löjligare, än att se den under-
liga blandning af öfverraskning och härmningslust som dessa vil-
dar hvarje ögonblick visade.
Dagen derefter försökte jag att tränga ett stycke in i landet.
Eldslandet kan beskrifvas som ett bergland, hvilket till en del
ligger sänkt under hafvet, så att djupa fjordar och vikar intaga
de ställen, der dalarne eljest skulle finnas. Om man undantager
den för vinden utsatta vestkusten, äro bergsidorna från vatten-
brynet ända till en höjd af emellan 1,000—1,500 fot betäckta
med en enda stor skog, hvarefter vidtager ett torflager med små
alpväxter, hvilket åter efterträdes af den eviga snögränsen, hvilken
i Magelhaens sund, enligt kapten King, sänker sig till emellan
3—4,000 fot. Det är ytterst sällsynt att i någon del af detta
land finna ett tunnland slät mark. Jag erinrar mig endast ett
litet slätt stycke vid Port Famine och ett annat af något större
vidd vid Goerec-redden. På båda ställena och öfver allt annor-
städes, är ytan betäckt med ett tjockt lager af morassartad torf.
Åfven inom skogen är marken dold af en massa långsamt för-
multnande växtämnen, i hvilka foten nedsjunker, emedan de äro
genomdränkta med vatten.
Då jag fann det nästan hopplöst att tränga fram genom
skogen, så följde jag loppet af en bergström. I början kunde
jag med möda krypa fram till följe af vattenfallen och de manga
kullfallna träden, men strömmens bädd blef snart litet mera fri,
emedan öfversvämningarne rensopat sidorna. Jag fortfor att i en
hel timme långsamt skrida framåt utmed de ojemna och klippiga
stränderna, men belönades rikligt genom det storartade landskapet.
Klyftans dystra djup öfverensstämde väl med de öfverallt synliga
spåren af omstörtningar. På alla sidor lågo oregelbundna massor
af klippor och lösryckta träd, medan andra träd voro förmultnade
intill kärnan och färdiga att falla, ehuru de ännu stodo upprätta.
Den hopsnärjda massan af friska och fallna träd erinrade mig
om skogarne inom vändkretsarne — det var dock en stor skilnad,
ty inom dessa tysta ödemarker tyckes döden, i stället för lifvet
vara den rådande anden. Jag följde vattendraget tills jag kom
till ett ställe, der ett stort jordras hade röjt en rak sträcka nedför
bergssidan. På denna väg klättrade jag upp till en ansenlig höjd
och fick en god utsigt öfver de kringliggande skogarne. Träden
tillhöra alla ett slag: Fagus betuloides, ty antalet af andra arter
af slägtet Fagus är obetydligt. Denna bok bibehåller sina blad
hela året om, men dess löf har en egendomlig grönbrun färg
med en anstrykning af gult, och emedan hela landskapet har den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
