Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 ELDSLANDET. [kap. x.
var nu förbi och likväl föll dagligen snö pä höjderna och i dalarne
regnade det åtföljdt af snöglopp. Termometern stod vanligen på
omkring +7° men om natten föll den till 3° eller 4,5. Af luf-
tens fuktiga och oroliga tillstånd, som icke lifvades af någon sol-
glimt, förestälde man sig klimatet mycket värre än det verk-
ligen var.
När vi en dag foro i land vid Wollaston-ön, rodde vi upp
till en kanot med sex eldsländare. Dessa voro de ömkligaste och
eländigaste varelser jag någonsin sett. På ostkusten hafva in-
födingarne, såsom vi hafva sett, guanaco-mantlar och pä den vestra
hafva de sådana af skälskinn; medan bland dessa i midtellandet
lefvande stammar karlarne vanligen hafva ett utterskinn eller nå-
got litet skynke så stort, som en näsduk, hvilket nätt och jernt
räcker till att betäcka ryggen så långt ned som till länderna.
Det är fastsnördt öfver bröstet med remmar och flyttas från den
ena sidan till den andra, allt eftersom vinden blåser. Men dessa
eldsländare i båten voro alldeles nakna och äfven en fullvuxen
qvinna var det helt och hållet. Det regnade häftigt och regn-
vattnet jemte sjöstänket rann utför deras kroppar. I en annan
icke långt derifrån belägen hamn, kom en dag en qvinna, som gaf
sitt nyfödda barn di, ut till sidan af fartyget och stannade der
blott af nyfikenhet, medan snögloppet föll och töade på hennes
nakna barm och på hennes nakna dibarns skinn! Dessa arma
uslingar hade en dverglik växt, deras vederstyggliga ansigten voro
besmorda med hvit färg, huden var smutsig och flottig, håret
hoptofvadt, rösten missljudande och deras åtbörder våldsamma.
Då man ser sådana menniskor, kan man knappast få sig sjelf att
tro, att de äro ens medmenniskor och invånare på samma jord.
Man brukar ofta uttömma sig i gissningar om livilka nöjen något
af de lägre djuren kunna hafva af lifvet; men med huru mycket
större skäl kunde man icke göra samma fråga i afseende på dessa
vildar! Om natten sofva i detta stormiga luftstreck fem eller sex
menskliga varelser på den våta marken, nakna och knappast
skyddade för blåst och regn, hopkrupna som djur. Så fort det
blir lågvatten, vinter eller sommar, dag eller natt, måste de stiga
upp för att plocka skaldjur från klipporna; och qvinnorna antingen
dyka för att samla sjöborrar eller sitta de tåligt i sina kanoter
och uppdraga småfiskar med en hårref, som är försedd med bete,
men saknar krok. Om en skäl dödas eller den flytande kroppen
af en rutten hval upptäckes, så hafva de ett kalas, och denna
eländiga föda upphjelpes med några få smaklösa bär och svampar.
De lida ofta hungersnöd, och jag hörde mr. Low, som var kapten
på ett skälfångarefartyg och hade noggrann kännedom om infödin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
