Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1835.] PORTILLO-PASSET.––-MULÅSNORNAS KLOKHET. 279
som är en af Chiles förnämsta floder. Höga kalkberg innesluta
dalen på ömse sidor, på det ställe der den intränger i den första
bergskedjan; och ehuru icke synnerligt bred, är den bördig. Tal-
rika landthus voro omgifna af vinrankor och trädgårdar med
äppel-, nektarin-, och aprikosträd, hvilkas grenar voro nedt3rngda
af den vackra mogna frukten. Om qvällen foro vi förbi tull-
huset, der vår packning undersöktes. Chiles gräns vaktas bättre
af Cordilleran, än af hafvets vatten. Det finnes mycket få da-
lar, som leda till den mellersta bergskedjan och bergen äro på
andra ställen alldeles ofarbara för lastdjur. Tulltjenstemännen voro
mycket höfliga, hvilket kanske till en del berodde på det pass, som
republikens president hade gifvit mig; men jag måste uttrycka min
beundran för den otroliga höfliglieten hos nästan hvarje chilenare.
I detta fall var motsatsen hos samma samhällsklass i de flesta an-
dra länder mycket märklig. Jag skall omtala en anekdot, hvilken
då gjorde ett mycket angenämt intryck på mig. Vi mötte nära
Mendoza en liten, mycket fet negrinna, som red grensle på en
mulåsna, och hade en så ofantlig halssvulst, att det knappast var
möjligt att låta bli att se stint på henne ett ögonblick. Men
mina två följeslagare gjorde nästan ögonblickligen, liksom till ur-
säkt, den här i landet vanliga helsningen, genom att taga af sig
hatten. Hvarest i Europa skulle någon af de högre eller lägre
klasserna hafva visat en sådan finkänslig höflighet mot en fattig och
ömkansvärd varelse af en föraktad ras?
Vi sofvo om natten i en koja. Vart färdsätt var förtjusande
oberoende. I de bebygda trakterna köpte vi litet bränsle, legde
oss bete för djuren och slogo oss ned i ett hörn af samma äng,
som de. Som vi medförde en jerngryta, kokade vi och åto^vår
aftonmåltid under en molnfri himmel och visste icke af något
omak. Mina följeslagare voro Mariano G-onzales, som förut hade
åtföljt mig i Chile och en mulåsnedrifvare, med hans tio mulåsnor
och en ”madrina”. Madrinan (eller gudmodern) spelar en högst
vigtig roll. Hon är ett gammalt, stadigt sto, med en liten klocka
kring halsen och hvart hon går, följa mulåsnorna henne som goda
barn. Dessa djurs tillgifvenhet för sina madrinor sparar oandligt
mycket besvär. Om flera stora hopar drifvas ut på ett fält for
att beta, behöfva mulåsnedrifvame om morgonen endast leda ma-
drinorna litet afsides och ringa i deras klockor; och ehuru det kan
vara två eller tre hundra tillsammans, så känner hvar mulasna
genast igen sin egen madrinas klocka och kommer till henne. Det
är nästan omöjligt att förlora en gammal mulåsna, ty om hon blif-
vit med våld qvarhållen flera timmar, så skall hon genom sm lukt,
liksom en hund, uppspåra sina kamrater, eller snarare madrinan;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
