Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1835.] BERGSTRÖMMAR. - • HURU GRUFVOR UPPTACKAS. 281
omöjligt att framställa skälen hvarföre jag anser dessa klapperstens-
afsatser hafva under Cordillerans gradvisa upphöjning hopats me-
delst strömmar, hvilka allt högre och högre ifrån aflagrade sina grus-
massor på den innersta stranden af långa, smala hafsvikar, först
högt uppe i dalarne, sedan allt lägre ned, i samma mån som lan-
det långsamt höjde sig. Om förhållandet är sådant, och jag kan
ej betvifla att så är, har den stora och söndersplittrade Cordiller-
kedjan, i stället för att plötsligen hafva blifvit uppdrifven, såsom till de
senare tiderna var geologernas allmänna åsigt, och ännu vidhålles-
af några, långsamt lyftats till hela sin massa, lika småningom som
kusterna af Atlantiska och Stilla hafvet hafva höjts inom den ny-
are tiden. En mängd förhållanden i Cordillerans bygnad erhålla
en enkel förklaring, om man betraktar dem under denna synpunkt.
De floder, som flyta genom dessa dalar, borde snarare kallas,
bergbäckar. Deras fall är mycket starkt och deras vatten är gyttje-
färgadt. Det dån, som Maypu förorsakade, då han rusade, fram
öfver de stora, afrundade klippstyckena, liknade hafvets. Midt i
larmet af det brusande vattnet kunde man äfven på afstånd myc-
ket tydligt urskilja bullret af stenarne, då de rullade öfver hvar-
andra. Detta slammer kunde man höra både dag och natt,^ långs
hela strömmens lopp. Detta ljud talade ett vältaligt språk till
geologen. De tusen sinom tusen stenarna, hvilka genom att de stötte
emot hvarandra, åstadkommo ett enda likformigt ljud, skyndade
alla åt ett håll. Det var liksom om man tänker på tiden, der den
minut, som nu hastar bort, är oåterkalleligt förlorad. Så var det äfven
med dessa stenar: hafvet är deras evighet och hvarje ton af denna
vilda musik, talar om ännu ett steg närmare deras bestämmelse.
Själen kan endast långsamt fatta betydelsen af den verkan,
som åstadkommes af en orsak, hvilken upprepas så ofta, att sjelfva
mångfaldigandet icke gifver ett tydligare begrepp derom, an vri-
den, när han pekar på håren på sitt lrafvud. Sa ofta jag sett
bäddar af lera, sand, klapper hopade till många tusen fots maktig-
het, har jag alltid varit färdig att utropa, att orsaker, sådana som
nutidens floder och hafsstränder, aldrig skulle hafva kunnat sönder-
mala och aflagra sådana massor. Men när man å andra sidan yss-
nar till det skramlande ljudet i dessa strömmar, och erinrar sig
att hela djurslägten försvunnit från jordens yta, och att under he a
denna tid, genom dag och natt, dessa stenar rullat framat i mtt
lopp, så tänkte jag vid mig sjelf: kunna några berg, kan nagot
fastland motstå en sådan nötning?
I denna del af dalen voro bergen på ömse sidor fran 3,000 til
6,000 eller 8,000 fot höga med afrundade ytor och kala, bran a-
sidor. Färgen var vanligtvis mörk purpur och lagringen mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
