Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 GALAPAGOS-ÖARNE. [kap. XVII.
Vi skola nu vända oss till den andra arten (A. Demarlii),
med rund svans och tår utan simhud. Denna ödla finnes icke,
liksom den andra, på alla öar, utan är inskränkt till mellersta de-
len af ögruppen, nämligen till Albemarle-, James-, Barrington- och
Indefatigable-öarne. Jag hvarken såg eller hörde talas om någon
söderut på Charles-, Hood- och Chatliam- eller norrut på Towers-,
Bindloes- och Abingdons-öarna. Häraf vill det tyckas, som om den
hade blifvit skapad midt i ögruppen och derifrån blifvit utspridd
endast till ett visst afstånd. Några af dessa ödlor bebo de höga
och fuktiga delarne af öarne, men de äro vida talrikare på de
lägre och ofruktbarare delarne vid kusten. Jag kan ej gifva något
mera talande bevis på deras mängd, än att då vi stannade på
James-ön, kunde vi en stund icke finna så stor fläck, som var fri
från deras hålor, att vi derpå kunde slå upp ett enda tält. Lika
sina bröder af hafsarten, äro de fula djur med undre sidan brand-
gul, brunröda ofvanpå, hvarjemte de till följe af sin låga ansigts-
vinkel hafva ett ovanligt dumt utseende. De äro måhända något
mindre än hafsarten; men några af dem vägde tio till femton mar-
ker. I sina rörelser äro de tröga och hälft slöa. Om de ej skräm-
mas, krypa de långsamt med buken och svansen släpande på mar-
ken. De stanna ofta och slumra in ett par minuter med till-
slutna ögon och bakbenen utsträckta på den förbrända marken.
De bo i hålor, som de stundom gräfva mellan lavastyckena,
men oftare på jemna fläckar af den mjuka, sandstenslika tullen.
Hålen tyckas icke vara mycket djupa, och intränga i marken un-
der en mycket spetsig vinkel, så att när man går öfver dessa
ödlekulor, sjunker marken ständigt undan, till stor förtret för den
trötte vandraren. När detta djur gräfver sina hål, arbetar det
skiftesvis med motsatta sidor af sin kropp. Ett framben krafsar
en stund bortåt upp mullen och kastar den mot bakbenet, hvilket
sitter så väl till, att det kan kasta jorden utanför hålets öppning.
Sedan denna sida af kroppen blifvit trött, börjar den andra arbetet
och så skiftesvis vidare. Jag gaf en lång stund akt på en ödla
till dess halfva kroppen var nergräfd. Jag gick då fram och drog
henne i svansen, hvaröfver hon tycktes mycket förvånad; och då
hon dervid kröp fram för att se hvad som stod på, stirrade hon
mig i synen, liksom ville hon säga: »Hvarföre drog ni mig i
svansen ?»
De söka sin föda om dagen och gå ej långt från sina hål,
till hvilka de skynda tillbaka med en mycket klumpig gång om
de skrämmas. De kunna icke röra sig särdeles hastigt, utom
när de springa ned för en brant, hvilket tydligen kommer sig deraf,
att benen sitta mycket åt sidorna. De äro alls icke rädda; ty om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>