Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅGLARNES TAMHET. 353
1835.]
varit förenade; och detta är måhända en mycket vigtigare om-
ständighet, än någon annan, med afseende på den geografiska ut-
bredningen af deras växter och djur. Om man tager en öfversigt
af de nu här framstälda fakta, så förvånas man öfver det belopp af
skapande kraft, om ett sådant uttryck tillätes mig, som visat sig
på dessa små, nakna och klippiga öar; och ännu mer öfver dess
olikartade, och likväl analoga inverkan på punkter, hvilka ligga
hvarandra så nära. Jag har sagt att G-alapagos-öarne skulle kunna
kallas en drabant till Amerika; men de borde snarare kallas en
grupp drabanter, som, ehuru fysiskt likartade, äro till sin organiska
natur skiljaktiga, och likväl på det innerligaste beslägtade med hvar-
andra, och allesamman i en märklig, ehuru mycket mindre grad,
beslägtade med det stora amerikanska fastlandet.
Jag skall afsluta min beskrifning på dessa öars naturalhistoria
med att omtala fåglarnes stora tamhet, hvilket skaplynne är ge-
mensamt för alla de på land lefvande arterna, nämligen härm-
fåglarne, finkarne, gärdsmygarne, flugsnapparne, dufvan och vråken.
xYUa dessa kommo ofta så nära, att man kunde döda dem med
ett spö, och stundom, såsom jag sjelf försökte, med en mössa eller
en hatt. En bössa är här nästan öfverflödig; ty jag slog en gång
med min bösspipa ned en hök från grename af ett träd. Då jag
en dag låg på marken, satte sig en härmfågel på kanten af en
skål, som var förfärdigad af ett sköldpaddskal, hvilken iag höll i
min hand, samt började helt lugnt dricka af vattnet deri. Han lät
mig lyfta sig från marken, medan han satt på skålen. Jag för-
sökte ofta, och det var ej långt ifrån att jag lyckats fånga dessa
fåglar vid benen. Fordom tyckas de hafva varit ännu tamare än
nu; ty Cowley säger att (år 1684) »turturdufvorna voro så tama,
att de ofta satte sig på våra hattar och armar, så att vi kunde
fånga dem lefvande; de fruktade icke menniskan, till dess någia
af de våra sköto på dem, hvarigenom de blefvo mera skygga.»
Dampier säger äfven samma år, att en person under en morgon-
vandring skulle kunnat döda sex eller sju dussin af dessa dufvor.
Ehuru ännu mycket tama, sätta de sig nu för tiden likväl icke
på ens armar; ej heller låta de döda sig i så stort antal. Det äi
förvånande att de icke hafva blifvit skyggare; ty dessa öar hafva
under de senaste hundrafemtio åren ofta blifvit besökta af bucka-
nierer och hvalfångare. Sjömännen, som vandra genom skogame
för att söka efter sköldpaddoT, finna alltid ett grymt nöje i att
slå ihjäl småfåglarne.
Ehuru dessa fåglar nu förföljas vida häftigare, så dröjer det
dock ännu, innan de blifva fullkomligt skygga. På Charles-ön, som
23
Darwin, En naturforskares resa omkring jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
