- Project Runeberg -  En naturforskares resa omkring jorden /
388

(1872) [MARC] [MARC] Author: Charles Darwin Translator: Gustaf Lindström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

388 AUSTRALIEN. [kap. XIX.
om här ifrågavarande landskap. Detta slags utsigt var för mig
alldeles ny och i hög grad ståtlig.
Om qvällen framkommo vi till Blackheath. Sandstensplatån
har här nått en höjd af 3400 fot och betäckes såsom förut af
buskskog. Från vägen såg man då och då skymtar af den djupa
dalen, liknande den, som jag redan beskrifvit; men till följe af dess
tvärbranta sidor kunde man nästan aldrig se sjelfva botten. Black-
heath är ett rätt bra värdshus, som hålles af en gammal soldat,
och påminde mig om de små värdshusen i norra Wales.
Den 18 januari. Mycket tidigt på morgonen gick jag unge-
fär en half mil, för att se Govetts Språng, en utsigt af samma
art, som vid Weatherboard, men måhända ännu mera häpnads-
väckande. Så tidigt på dagen var viken fyld med ett tunt, blått
töcken, hvilket, fastän det förstörde totalintrycket af utsigten, ökade
det skenbara djup, vid hvilket skogen utbredde sig nedanför vårafötter.
Dessa dalar, som så länge bildade ett oöfverstigligt hinder för de
vågsammaste nybyggares försök att intränga i det inre landet, äro
högst märkvärdiga. Stora fjordlika bugter, hvilka vidga sig vid
sina öfre ändar, utgrena ofta från hufvuddalarne och intränga i
sandstensplatån, medan denne ofta åter utskjuter uddar i dalarne
och till och med lemnar stora, nästan ölika massor i dem. För
att komma ned i åtskilliga af dessa dalar är det nödvändigt, att
taga en omväg af ända till tre mil och deröfver; och i andra
hafva landtmätarne först nyligen kunnat nedkomma, medan kolo-
nisterna ej ännu varit i stånd att dit drifva sina kreatur. Men
det märkligaste draget i deras bildning är, att ehuru de äro hela
milen vida vid sin innersta ända, sammandraga de sig vanligen
mot mynningame till den grad, att man icke kan komma fram
der. Förste landtmätaren, sir T. Mitchell, försökte förgäfves först
att gående och sedan genom att klättra emellan de stora nedfallna
sandstensblocken, komma fram genom den klyfta, der floden G-rose
förenar sig med Nepean. Likväl bildar Grose-dalen vid sin öfre
ända, såsom jag sjelf såg, ett präktigt, jemt bäcken af omkring en
mils vidd och omgifves på alla sidor af klippor, hvilkas toppar in-
genstädes anses vara lägre än 3000 fot öfver hafvet. När boskap
drifves in i Wolgans-dalen på en stig, som till en del är danad af
naturen och till en del anlagd af jordegaren, kan den icke komma
bort; ty denna dal är öfverallt eljest omgifven af lodräta klippor
och halfannan mil längre ned sammandrager den sig från en me-
delbredd af en tolftedels mil, till en trång remna, hvilken är otill-
gänglig för både menniskor och djur. Sir T. Mitchell säger, att
den stora dalen vid Cox-floden med alla dess förgreningar, sam-
mandrager sig vid sin förening med Nepean till en klyfta af 3300

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:35:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcresajord/0398.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free