Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett karakteristiskt drag hos den Svenska nationen är den förekommande artighet den
iakttager i umgänget, parad med den välvilligaste gästfrihet, och som också förskaffat dem namnet
af »Nordens Fransmän». Mest förtjenta af denna benämning äro hufvudstadens invånare och
minst Götheborgs; och hvilket lätt förklaras deraf, att Stockholm söker bilda sig efter
Fran-syskt, och den sednare staden efter Engelskt mönster. Hos ingen allmoge träffas mera
hjert-lig, men afpassad höflighet, än hos den Svenska.
Den böjelse för yppighet, som de sä kallade högre stånden och städernas inbyggare
ständigt ådagalagt, och hvilken de omtänksamma regeringarne i 17:de seklet förgäfves genom stränga
förordningar sökte förekomma, har numera äfven spridt sig till flere provinsers allmoge. Ifrån
hvardagslifvet är den dock ännu bannlyst; men samma bonde, som veckan igenom i en trasig
drägt af groft hemväfdt tyg på plogåsen eller en kullfallen trädstam uppdukat sin tarfliga
måltid af en grof brödkaka och mjölk m. m., och som anser »tvesulingen», det är förtärandet
af två slags sofvel, t. ex. smör och ost på samma gång, såsom en stor förmätenhet, braskar
om söndagarne, vid marknadstillfallen eller auktioner och dylikt i »köpstadsdrägt» och ser gerna
sina qvinnor insvepta i utländska tyger, till och med siden, med lånadt snitt, samt bereder
sig då en välplägnad som oftast står i strid med hans tillgångar. Yppigheten i klädedrägt
tillhör dock egentligen kustlanden och grannskapen af städer. Uti de inre landskapen dröjer
den Svenska tarfligheten ännu qvar i de traditionella drägterna. Gemensamt för hela nationen
är åter öfverflödet vid gästabudstillfallen. Dessa gästabud eller så kallade gillen, särdeles vid
bröllop och graföl, räcka ännu i de flesta landsorter trots presterskapets motverkan flera,
ända till åtta dagar; borden svigta af rätter, som stå framme natt och dag, och ur de stora
»silfverstopen» flöda utländska dryckesvaror och det kära Svenska bränvinet, i täflan med det
maltstarka ölet ur de väldiga enstånkoma. På forntida sätt hållas vid dessa allmogens
gästabud täflingar, ej mindre i dryckesbragder än i kroppsöfningar och vittra idrotter. Dansar,
lekar, gåtor och sagoförtäljningar omvexla med bägarnes klang och med tonerna från
spelmännens fioler och klarinetter. Endast sången tiger, ty hos nordboen trifves den ej rätt under
sotad ås.
För sång och musik har Svensken eljest en medfödd böjelse. Särdeles om sommaraftname,
då folket återvänder från sitt arbete eller hemdrifver sina hjordar och nordens klara himmel
öppnar sinnet för det skönas intryck, får man från alla håll höra dessa underbara melodier,
som, gångna i arf från urminnes tider, nyligen ådragit sig hela det bildade Europas beundran.
Uppsprungna ur oförderfvade sinnen, i djupet af skogarne och fjellen, kafva desamma en
alldeles egendomlig karakter, som genom sitt på en gång höga allvar och djupa vemod bära
prägeln af den underbara natur, som framkallat dem. Sådane tonstycken som »Neekens polska»
och »Liten Karin» m. fl. ega en ännu oupphunnen skönhet. Till dessa melodier fogas oftast
orden af de så kallade folkvisorna, dessa rika, präktiga lemningar efter medeltidens romantiska
skaldekonst, hvilka, nästan ända till våra tider okända för de bildade klasserna, troget blifvit
bevarade på allmogens läppar och från dem ännu genljuda på ett sätt, som man fåfängt
försöker återgifva i salongerna.
Det är en erkänd sanning, att landets natur alltid sätter sin prägel på folklynnet. Samma
iakttagelse kan göras i Sveriges olika landskap, och denna skiljaktighet i lynnet röjer sig i
folkets dialekt, hållning, tillgänglighet för intryck, njutningsbegär, dans o. 8. v. Särdeles röjer
sig detta i dialekten, som på slättbygderna är bred och älskande diftongljud men i
bergstrakterna rask och kort, samt i dansen, som på de förrå orterna är nog otymplig och icke så
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
