Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan friaren — vanligtvis genom bemedling af en »böneman», som i händelse af ärendets
lyckliga utgång, bland andra gåfvor äfven erhåller något af bruden sjelf förfardigadt
klädesplagg —, fått ja af den skönas föräldrar, och bröllopsdagen blifvit utsatt till viss helgedag,
kringsändas, redan ett par veckor före denna, bjudningar till alla slägtingar och närmaste
grannar. Om morgonen på bröllopsdagen — i vissa landsorter redan föregående afton, då, den
eljest genom lagen afskaffade, möqvällen firas — anlända från alla håll de alltid till stort
antal inbjudna gästerna, de äldre åkande och de yngre till häst, samt hvarje husmoder
medförande en så kallad föming af finare matvaror, synnerligast bakverk. Under tiden hemtas
brudgummen af brudsvennerna, hvilka väljas ibland de ståtligaste ynglingarne af hans slägt, och
alla rida ystra och med band och blommor grannt utstyrda hästar. Spelmän följa färden.
Vid ankomsten till brudgummens bostad vexlas tal och intages en riklig förtäring, derefter bär
det af till bröllopsgården under musik och skott. Dryckesvaror medföras, för att dermed
undfägna dem som mötas under vägen. Ett stycke från brudhuset göres halt, och skarans
anförare ensam, eller med ett par personers följe, begifver sig in på gården, för att för den der
mötande bruden tillkännagifva ankomsten af en skara riddare, som önska herberge och
gästfrihet. Bruden svarar, att äfven ett mångdubbelt större antal skulle vara välkommet, och räcker
till underpant härpå talaren en bägare öl, som denne till brudens ära tömmer. Derefter
spränger skaran fram på gården, och nu måste bruden laga så, att lion får förr syn på
brudgummen än han på henne, annars blifver ej äktenskapet lyckligt. — Efter en kort stund är allt
färdigt till uppbrott, och den brokiga skaran sätter sig i rörelse till kyrkan. Främst jaga »hof
riddarne», med bandprydda hattar och röda halsdukar med fladdrande snibbar, i fyrsprång fram
och tillbaka. Dessa rekognoseringar härleda sig från näfrättstidema, då bruden under sin
färd till kykan ofta bortröfvades af någon försmådd friare, och fördenskull måste beledsagas
af beväpnade. Framför sjelfva »brudstassen» rida spelmännen, dernäst brudparet, omgifna af
brudsvennerna och brudtärnorna, vidare presten och klockaren, de närmaste slägtingarne,
ståndspersonerna och sedan den öfriga skaran. Brudgummen rider bygdens ståtligaste fåle, men
bruden deremot vanligtvis en eländig krake, till följe af en gammal fördom, att en häst som
en brud ridit sedermera alltid kommer att vantrifvas. Öfverallt, der brudfärden drager fram,
helsas den med skott och jubel, och vid grindar och i bygator kastar en och annan, med löf
och blommor prydd, äreport sin grönskande hvalfbåge öfver den muntra skaran. Dylika
äreportar äro en frivillig gärd af den tillgifvenhet brudparet förvärfvat sig i orten. Har detta
åter ådragit sig missnöje eller hat, kan man i vissa landsorter få se upprest en slags
nidingsstång, behängd med en trasa, en söndrig butelj eller en djurskalle o. s. v., och hvilket medför
en outplånlig vanära för dem som varit nog olycklige att blifva ihågkomna med en dylik
utmärkelse.
Ankommen till kyrkan, öfverlemnar brudskaran sina hästar åt för sådant ändamål särskildt
förutskickade smådrängar, hvilka räkna ett sådant förtroende sig till heder, och inträder i
ordnad procession i kyrkan, äfven nu företrädd af spelmännen, som uppstämma en högtidlig
brudmarsch. Brudparet intager sin plats i choret i särskildt dertill bestämda stolar af gammalt
skulpteradt arbete och för tillfället prydda med blommor och band. Under vigselceremonien
tränger sig det unga paret så nära som möjligt tillsammans, på det intet ondt öga må kasta
sin blick emellan det, deraf oenighet tros härflyta, äfvensom bruden icke gerna glömmer att
skjuta sin fot litet framför brudgummens, i öfvertygelsen att derigenom komma i besittning af
väldet öfver honom. Brudens »ja» är sällan en blyg hviskning, utan oftast rätt ljudligt, till
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
