- Project Runeberg -  Svenska folkets seder, bruk och klädedrägter /
12

(1863) [MARC] Author: Carl Andreas Dahlström - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gästerna, när stunden är inne, härom påminda på det sätt, att »tappereraren» eller >
slefva-knekten» (den som har tillsynen öfver mat och dryck) inkommer och med en bedröflig min
stjelper på bordet en tom kittel, eller framvisar den lösryckta tunntappen, till tecken att det
nu är slut med allt forråd. I några landsorter sker tecken till uppbrott förmedelst en på
bordet framsatt med kanel starkt kryddad gröt eller en »dricksoppa». Såsom ett varaktigt
minne af den slutade festen, planterar man på vissa orter denna dag ett träd, eller reser en
sten på någon närliggande bergstopp, dit skaran med spelmännen i spetsen mangrant
be-gifvit sig.

En efterdyning af bröllopsliögtidligheten är hemkomstölet, då brudgummen hemförer sin
brud; äfven detta firas med dans och muntra upptåg och varar en eller par dagar. Färden
till det nya parets hem liknar något brudfärden; sist komma vagnar lastade med de
uppbäddade sängar och annat bohag, som bruden erhållit i hemgift. Utanför dörren till brudens
nya hem stå vanligtvis tvänne friska granar nedsatta, hvilka icke borttagas, förrän bruden fått
sin förstfödde.

Begrafningar firas ock med väldiga gästabud. Äfven med den döende och med den döda
iakttagas några gamla bruk. Den förre beröfvas allt silfver han möjligtvis kan hafva på sig
och brinnande ljus sättes honom i händerna, på det dödskampen må bli lätt. Jemte liket
läggas i kistan ofta eldstål och tobakspipan, eller en liten knif, till och med en liten
brän-vinsflaska, tydligen en lemning från hednatiden, då den döda fick med sig på bålet en del af
sitt bohag. På kistan sättes korsmärket. Natten före begrafningen vaka den dödes närmaste
anhöriga öfver liket. De anlända grafölsgästerna undfägnas med en stark frukost, hvarunder
i vissa landsorter liket, huru stinkande det än må vara, inbäres i rummet under måltiden, då
ock ett par brinnande ljus stallas på kistlocket. Till grafven följas den döda af så väl män
som qvinnor. Främst gå tvänne äldre män, motsvarande prestafver, dernäst följer liket, buret
på en bår, täckt med svart kläde; något uppehåll med processionen får ej ske, annars är fara
värdt att den döde går igen, till förekommande hvaraf man äfven brukar utkasta eldmörja
och linfrö efter likfärden. I spetsen för processionen bäres i vissa landsorter det kors eller
vård som skall pryda grafven, och som stundom är försedt med en vindflöjel och hängande löf
af jern, hvilka frambringa ett eget sorgligt ljud, då de sättas i rörelse af vinden.

I flera landsorter bär enkan en särskild sorgdrägt, och mannen uttrycker sin saknad efter
den aflidna hustrun genom trasiga kläder, växande skägg och oklippta naglar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcsseder/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free