Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grufvan är nära 200 famnar djup. Man nedstiger till grannskapet af dess botten på
lång-sluttande temligen beqväma trädtrappor: de sista trettio famnarna måste man gå på stegar.
Arbetame nedfara äfven i tunna, hvilken de vid vissa ställen måste skjuta från väggen, att den
ej skall fastna och hvälfva. Ofta stå deras qvinnor på kanten af tunnan med armen slagen
om tåget och sticka på sin strumpa under det de sväfva ned i det förfärliga djupet. Denna
nedfart verkställes vid den stora öppning, som kallas Stöten och är omkring 40 famnar djup
och 100 famnar lång. Den uppkom af ett förfärligt ras år 1687, då de trenne nedgångar som
grufvan förut hade, sammanstörtade och för lång tid der afbröt allt arbete. Man berättar, att
dåvarande Bergmästaren Lybecker, när han, af vissa för bergsmän märkbara tecken, befarade
ett nära förestående grufras, utgaf befallning att arbetet skulle upphöra och alla arbetarne
lemna grufvan. De lydde; men då några dagar gingo om, utan att något hördes af, började
de knota öfver att vara beröfvade sin arbetsförtjenst, och när det oaktadt Lybecker fortfor i sin
vägran utbrast deras missnöje i ett fullkomligt uppror. De beslöto, att utan hans tillåtelse
återtaga sina göromål, samlade sig med sina verktyg och stodo färdiga att nedstiga — då grufvan
nästan framför deras fötter sammanstörtade, och de med yttersta lifsfara räddades.
Tvänne stora salar äro öppnade i mellersta trakten af berget, den gamla och nya rådsalen.
Till den förra nedsteg Gustaf IH och skref med krita på väggen: Gustaf den 20 Sept. 1788,
hvilka ord sedan inhöggos i klippan. Nere i grufvan är en mängd byggnader, äfven
boningshus, och man har beräknat, att det trävirke, som till desamma är användt, är mer än det
hvaraf hela Fahlu stad är byggd.
Intrycket af en vandring i denna underjordiska verld är stortartadt. Den djupa tystnaden
som råder på dess mörka vägar, afbrytes då och då, än af gnisslandet från något
uppfordrings-verk, än af arbetames sång, hvilkas bloss man endast ser sväfva omkring i orterna, som
lycktgubbar i natten; än af de underjordiska vattnens sorl, der de nedfalla i djupen. Stundom
rullar ljudet af ett bergskott långsamt fram efter gångame; eller, då det lossas så aflägset att
man ej kan höra dess ljud, genomfar dock en nästan kännbar darrning klipphvalfven, som sluta
sig om vandrarens hufvud.
Ett fynd af eget märkvärdigt slag gjordes härstädes år 1719. Vid upptagandet af en ny
så kallad stollgång, i en trakt som i mannaminne ej varit besökt, funno några arbetare, på
ett djup af omkring 80 famnar, kroppen af en död yngling. Den var af vitriolvatten och
jord-salter alldeles genomträngd och förvandlad till ett stenhårdt ämne, men med alla
ungdomsformer fullkomligt bibehållna. Han uppbars i dagen. Alla samlades att betrakta denna
sällsamma mumie, som ingen igenkände, ingen visste hvem han i lifvet varit. Länge förblef man
i okunnighet härom, tills bland de nyfikne som kommit att se honom, äfven en sjuttiårig
gumma framstapplade. Vid den första blick hon fastade på stenbilden, brast hon i gråt. Hon
igenkände i honom sin fästman, som femtio år förut hade försvunnit, utan att någon visste hvart
han tagit vägen. Sannolikt hade han ensam nedgått i grufvan och der drunknat, hvarefterett
klippras tillstängt den ort der kan omkommit. De försvunna femtio åren hade öfver hennes
utseende gjutit ålderdomens alla uttryck, men hennes trolofvade ur sin graf uppstånden, mötte
henne med ungdomens drag ännu fullkomligt bibehållna. Bilden förvarades någon tid vid
grufvan, men då han slutligen började att vittra och falla sönder, blef han med stor högtidlighet
begrafven i Kopparbergets gamla kyrka.
Då vi härmed afsluta vår skildring af Dalarne öster om elfven, vilja vi öfverfara
densamma, för att äfven betrakta landet på dess andra strand, det på naturskönheter så rika Vesterdalarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
