- Project Runeberg -  Robinson Kruse berättad för Sveriges ungdom /
124

(1899) [MARC] Author: Daniel Defoe Translator: Henrik Wranér With: Gerda Tirén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Frälsta från faran

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kunde de se ned på platsen, där den gräsliga
festen ännu pågick. Båtarna lågo kvar vid stranden,
och mörka gestalter myllrade omkring bålet. Hvad
skulle Robinson göra? Skulle han begifva sig ner
i fästningen och där afbida deras angrepp? Eller
skulle han draga sig undan till »sommarnöjet» för
att möjligen på det sättet undgå deras
efterspaningar? l)et sistnämda sättet vore kanske det
klokaste. Men det tilltalade honom icke riktigt: hade
han gett sig i lek, finge han leken tåla — det
passade en man bäst. Rörjan hade varit god, och
lycka ger mod. I förtröstan på sin goda sak och i
tillit till Guds beskydd beslöt han att bli kvar i
fästningen, vinkade åt Fredag att följa efter och
klättrade ned för repstegen.

Vilden gjorde stora ögon vid åsynen af
gårds-platsen, grottan, skilfervallen, planteringarna och
alla de många redskap, som Robinson under årens
lopp förfärdigat. Den indianstam, som Fredag
tillhörde, stod så lågt, att allt hvad denne såg
föreföll honom som riktiga underverk, fast ju en del
var af ganska tarflig beskaffenhet. En gammal,
fattig torpare, som aldrig i hela sitt lif varit
utanför gränserna af sina undangömda åkerlappar och
så med ens blifvit förflyttad till ett kungligt slott,
skulle ej hafva stått mera häpen, än Fredag nu
stod här.

Robinson förklarade för honom med tecken, att
han väntade ett anfall af vildarne, och att han
ämnade modigt försvara sig. Fredag förstod honom,
drog samman ögonbrynen, rullade ögonen och knöt
händerna mot det håll, där de vilda voro, för att
visa sin räddare, att han inte vore rädd utan skulle
manligen kämpa vid sin befriares sida. Robinson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 14:43:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ddkruse/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free