- Project Runeberg -  Robinson Kruse berättad för Sveriges ungdom /
206

(1899) [MARC] Author: Daniel Defoe Translator: Henrik Wranér With: Gerda Tirén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 53. Fredag förvånas allt mera

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

karna och styrde med värdighet sina steg rakt emot
Fredag. Denne tog förfärad ett par steg tillbaka
— kunde detta verkligen vara kazika? Det var väl
snarare någon af änglarne, som hans herre hade
talat om ibland! Han sken ju som guld, när
solen lyste på honom! Den välkända rösten lugnade
emellertid genast Fredag, och han var färdig att
falla till sin herres fötter, när han såg, huru
präktig denne stod där.

Nu skulle Fredag ikläda sig sin nya dräkt. Men
det gick hvarken fort eller lätt, och Robinson kunde
ej hålla sig från skratt. Visserligen var Fredag
enligt vildars vanliga sed högst förtjust öfver att
få pryda sig med vackra kläder, men det var
honom alldeles omöjligt att begripa, hur han skulle
få dem på sig. Han försökte att sticka benen i
ärmarna, och byxorna trädde han på armarna,
tröjkragen satt på magen, och han gjorde sig allt
möjligt besvär med att knäppa jackan på ryggen.
Så måste han plocka af sig bit för bit igen, och
först när Robinson liksom en kammartjänare hjälpt
honom på med kläderna, började vilden se ut som
en civiliserad människa.

Men när han så slutligen var färdig, hoppade
han och skrek i högan sky af glädje. Han fann
nämligen strax, hur mjuk och ändamålsenlig denna
dräkt var, och hur väl den skulle skydda mot
moskiternas styng. Men skorna ville han rakt inte
veta af; de föreföllo honom tunga som bojor och
styfva som järn. Han bad så innerligt att få slippa
dem, att Robinson slutligen måste låta honom få
sin vilja fram. Och då strålade hans ansikte af
glädje.

Det bärgade godset blef nu grundligt undersökt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 14:43:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ddkruse/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free