- Project Runeberg -  Robinson Kruse berättad för Sveriges ungdom /
238

(1899) [MARC] Author: Daniel Defoe Translator: Henrik Wranér With: Gerda Tirén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 58. Vildarne återvända

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

halt och skickade Fredag fram till de yttersta
träden för att speja.

Han återvände strax och berättade, att
måltiden var i full gång. Vildarne sutto i krets kring
bålet; en af fångarne var redan slaktad, stekt och
nära uppäten. Men i närheten låg en annan fånge
på jorden med händerna bundna på ryggen. Och
denne var en hvit, skäggig man.

Då Robinson hörde detta, blef han ännu
ifri-gare att angripa vildarne, smög sig bort och
riktade sin kikare på gruppen kring bålet. Fredag
hade sagt sant. Robinson ville dock om
möjligt slippa att utgjuta människoblod, och han
hoppades, att människoätarne skulle taga till
flykten, när de hörde smällen af kanonskottet. Han
riktade därför kanonen så högt, att kulan skulle
gå öfver hufvudet på hela skaran, och fyrade af.
Skottet brann af med väldigt dån, vildarne
hoppade högt i luften, gåfvo till ett förfärligt
ångestskri, kastade sig raklånga på marken, rusade åter
upp och flyktade till båten hvarendaste en.

— De tro vara Tupan själf. Inte känna till
kazikas kanon. Aldrig luktat »åskepulver», inte
känna krut. Se hur de springa! Ho ho ho!

Och Fredag skrattade förnöjd och slog sig med
händerna på knäna. Han glömde alldeles bort, att
han själf för icke så länge sedan varit lika rädd
för »åskepulvret», och gladde sig åt, att segern
redan var vunnen. Robinson tänkte detsamma. Men
de misstogo sig. -i.

Riand vildarne var en hög, smärt, starkt byggd
gestalt med en stor fjäderbuske på hufvudet och
ett gult skärp kring lifvet. Det var synbarligen
höf-dingen. Han stannade, såg sig lugnt omkring, skrek

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 14:43:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ddkruse/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free