Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 70. Sorg och tröst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Kaptenen! utropade Robinson och stirrade
omkring sig. Han trodde ej sina öron.
— Ja, res dig upp, kazika. Där borta vid
fästningen kommer han. Han icke rymt i mörk natt.
Robinson var i ett ögonblick på benen. Jo,
där kom kaptenen, svängande med hatten. Hans
ansikte strålade af glädje.
— Detta förstår jag inte, mumlade Robinson.
Han såg utåt hafvet — där var fortfarande
intet skepp.
— Skall kazika inte gå hvite kaptenen till
mötes?
— Jo visst, Fredag! Du har rätt! stammade
han, sprang ned för berget, föll kaptenen om
halsen och brast i gråt.
— Så, så, så! sade kaptenen och klappade
honom på axeln. Skeppet är vårt, utan att det
kostade en droppe blod. Allt gick väl.
— Men — men — hvar är skeppet? sporde
Robinson.
— A så! sade kaptenen, som nu förstod sin
räddares sinnesrörelse. Ni blef rädd, när Ni icke
såg det på den gamla platsen. Kunde Ni
verkligen tänka, att jag flytt hort och lämnat Er i sticket?
Det var inte vackert att tro så illa om mig. Gå ner
ett stycke, så ser Ni det vid udden där borta!
Vi lodade oss fram och funno djupt vatten ända
bort under klipporna, och med den vind, som nu
blåser, löpa vi ingen fara. Därför lade jag mig
så nära Er fästning som möjligt.
Robinson drog en suck af lättnad.
— Gud ske lof! utropade han. Jag tillstår, att
jag trodde illa om Er, då jag icke såg skeppet.
Förlåt mig, men jag var nära att förtvifla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
