Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Skeppsbrottet - 9. De enda lemningarne af skeppsbesättningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
platsen; ty en hvar ibland oss visste, att slupen genom
bränningens våldsamhet ovilkorligt skulle krossas i tusen
spillror mot stranden. Vi anbefallde derföre vår själ i
Guds hand och påskyndade med egna händer vårt slut,
i det vi af alla krafter rodde åt landet, mot hvilket
vinden utomdess dref oss. Om stranden var klippig eller
sandig, om den var flack eller brant, det visste vi icke.
En enda svag tröst uppehöll oss ännu, nemligen
hoppet att kunna uppnå en vik eller myningen af
någon flod, i hvilken vi kunnat inlöpa med vår farkost,
skydda den mot stormen och törhända äfven komma i
lä. Men ingenting af allt detta slog in, och allt efter
som vi nalkades stranden, syntes oss landet långt
förfärligare än sjelfva hafvet.
Sedan vi enligt vår beräkning, rott ungefär
halfannan timma, eller fastmera sackat af från strecket, reste
sig hastigt en skyhög våg bakom oss och bebådade oss
vår sista minut. Den fattade oss med sådant raseri, att
slupen redan i nästa ögonblick kantrade. Vi slungades
långt från hvarandra och hade knappt tid åkalla Guds
nåd, ty i nästa sekund hade hafvet uppslukat oss alla!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
