Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. De enda lemningarne af skeppsbesättningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under några ögonblick förhöll jag mig alldeles stilla,
för att hemta andan, och för att vänta, till dess vågen
hade återvändt, men sedan sprang jag af alla krafter
modigt mot kusten. Denna ansträngning förmådde likväl
icke befria mig från hafvets raseri, som på nytt stormade
löst på mig.
Tvenne gånger fattade mig vågorna och återförde
mig, liksom förut, till hafvet, emedan botten här var
alldeles slät. Sista gången var döden mig nära, ty
svallet, som dragit mig ut i sjön, förde mig åter i land, eller
fastmer slungade mig med en sådan styrka mot en klippa,
att jag förlorade sansningen och förmågan att vidare
göra något för min räddning.
Den häftiga stöten verkade hufvudsakligast på sida
ooh bröst, så att den nästan beröfvade mig andedrägten;
och hade jag icke ögonblicket derefter varit nog lycklig,
att kunna hemta frisk luft, skulle jag ha qväfts i
vattnet. Nu återfick jag andan innan vågornas återkomst,
och detta blef min frälsning.
Som jag nu mera var landet helt nära, reste sig
vågorna icke mera så högt och jag släppte icke löst mitt
tag i klippblocket, förr än de brutit sig. Då ilade jag
hastigt vidare och kom landet så nära, att en ny våg,
ehuru den störtade öfver mig, likväl icke egde makt
återföra mig.
Ännu en ansträngning — och jag uppnådde fasta
landet, der jag till min stora hugnad klättrade uppför
klipporna, och sedan nedsatte mig, på gräset, fri för
hvarje fara och skyddad för den vredgade oceanens alla
anfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
