Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. De enda lemningarne af skeppsbesättningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så befann jag mig då ändtligen på torra landet och
i säkerhet Jag blickade upp mot himmelen, och tackade
Gud, att Han räddat mitt lif, i ett ögonblick, då jag sjelf
hade förlorat allt hopp. Jag anser det ogörligt, att
fullständigt skildra de utomordentliga och glädjande
känslorna hos en menniska, som så oförmodadt ser sig, så
till sägandes, ryckt ur grafvens famn. Likaledes förundrar
det mig icke, att man låter öppna ådern på brottslingen,
i samma ögonblick han, med snaran kring halsen
och döden för ögonen, får underrättelse om sin benådning;
ty förintande är i sanning första intrycket af en
oförmodad glädje, liksom af en oförmodad sorg.
Försänkt i betraktelser öfver min räddning, gick jag
af och an på stranden, höjde händerna mot himmelen,
och gjorde tusen rörelser och åtbörder, som jag icke
förmår beskrifva.
Jag tänkte på mina olyckskamrater, hvilka alla hade
drunknat, och ryste vid tanken, att ingen enda mer än
jag hade blifvit räddad; jag skulle icke en gång få återse
dem och, så när som på tvenne hattar, en mössa och
tvenne omaka skor, fann jag nu heller icke ett enda spår
efter dem.
Nu blickade jag efter det förolyckade fartyget; men
det var så långt borta, och hränningen så stark, att jag
knappast kunde se det “Store Gud!“ utropade jag nu,
“hur var det mig möjligt att uppnå stranden!“
Sedan jag lättat mitt sinne genom tanken på allt
det, som i min belägenhet kunde vara mig till tröst,
började jag se mig omkring för att öfverlägga hvad jag
skulle ta mig till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
