Note: This work was first published in 1995, less than 70 years ago. Thomas G. Tidholm is still alive, as far as we know. Anna-Clara Tidholm is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Människorna sitter i sina lägenheter och kliar sig lite här och där och har ätit pasta. Och trafiken därute, alla fönster mittemot med grannar som sitter och har ätit pasta. Där sitter två som heter Ray och Berit. De älskar film. De älskar film. Ray är reslig och mörk med bruna, djupt liggande ögon och håret bakåtkammat i en våg. Han har buskiga ögonbryn. Han jobbar på dagis. Han älskar film. Skjortan är uppknäppt långt ner på magen och han kliar sig just nu någonstans mitt på. Handen glider upp och ner för magen med naglarna mot tyget så att det uppstår ett litet irriterande ljud. Han kastar en blick bakåt mot bänken där Berit står och röker.
Berit är blond och intelligent. Hon har en märklig stämning omkring sig, men det kan hon inte hjälpa. Hon ser lömsk ut. Hon är ekonomichef på BLUBBAB. Hon älskar film. De växlar en blick som inte betyder någonting. Det är den vanligaste typen av blickar. Den kan ge upphov till ett oräkneligt antal tolkningar. Hon släcker fimpen under vattenkranen. Han går fram emot henne, stryker med handen över diskbänkskanten som om den vore hennes lår och situationen en annan. Hans hand ajournerar sig och stannar där.
Hon gör ett omärkligt kast med huvudet och ser in i
väggen mitt emot. För ett ögonblick tycks hon ha förlorat
kontrollen över sig själv. Men det har hon inte.
Vad är det som händer? Han stryker pekfingerknogen
genom ena mungipan som för att ta bort en smula. Hon
sluter ögonen i en sekund.
Man anar en till uppgivenhet gränsande förväntan hos
båda.
- Ska vi gå?
- Nej vänta...
Han skrattar till, vänder helt om och sträcker sig efter
vinflaskan. Den är tom, men han spelar upp en liten
sketch, häller upp glaset fullt, sveper det och drar en suck.
Han älskar film. Men när han ser upp är hon inte där, hon
har gått till hallen och ställt sig bland kläderna. Han anar
hennes blick mellan rockar och kappor.
Vad är det som händer? Han sjunker ner på en stol. Nu
hörs musik, det är grannarna som spelar Perdido på grammofon.
De älskar också film. En hawaiansk regissör, verksam
på Eldslandet, har räddat deras liv. Mauritio Struck,
den som har sett hans film Såpa glömmer det aldrig. Den
första vita komedin, har det sagts.
Alla älskar film, alla litar på film, alla hoppas på film. Alla
vill ha mera film. Alla vet att utan film skulle livet implodera.
Då skulle allting vara som det är, och inget mer
med det. Vem vill ha det så?
Berit drar ett eldrött läppstift fram och tillbaka över
munnen .
Ray har tagit ner sin keps från hyllan och snurrar den på
ett finger.
Alla älskar film. Det skulle inte gå annars. Ett liv räcker
inte. En bra film är som en häst, sa Ray en gång. Han sa
inget mer.
En filmfestival börjar ikväll.
- Ska vi gå?
- Varför inte egentligen?
Ett liv är bara för mycket. Möjligen om man blandar
upp det.
Lille Håkan kommer ut i hallen och tittar tyst på dem.
- Du och Stina får sköta er själva nu. Det finns godis i
strumplådan!
Håkan är åtta år. Han vet allting.
Så går de. Ut genom dörren, nerför trapporna, ut på
gatan. Vad är det som händer? De ska nånstans... de vet
inte hur det ska sluta. Berit sparkar till en ölburk. Ray går
på räcket. Det är livsfarligt. Men ingen vet väl nånsin?
Håkan ser dem från fönstret, deras sihuetter mot
gatlyktan, mindre och mindre, ett slags fåglar... kråkor.
Pantade. Han hatar redan film.
Copyright © Thomas Tidholm & Anna-Clara Tidholm
