Note: This work was first published in 1995, less than 70 years ago. Thomas G. Tidholm is still alive, as far as we know. Anna-Clara Tidholm is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Håkan ser dem komma, deras silhuetter mot gatlyktan,
som kråkor, vingbrutna, men ännu flaxande, sjungande de
pantade kråkornas sång. En nyckelknippa tappas, en
nyckel sätts i låset, porten går upp, tunga steg i trappen.
Nyckelknippa tappas igen, hasningar mot ytterdörren,
nyckel sätts i låset. Ray och Berit är hemma.
De står i hallen, ytterkläderna faller till golvet. En filmfestival
är just slut. Tio år har lagts till deras liv. Och i år
fyller filmen 100, även dessa år har lagts till.
De står kvar en stund, svajande som träd i hård vind.
Som gräset på stäppen, i... minns inte längre.
Ray tar av sig byxorna. Berit går till vattenkranen, vattnet
strömmar, hon dyker, tar några simtag, klättrar upp och
sätter sig på kanten. Kläderna smetar på kroppen. All
hennes lömskhet är som bortsopad. Ljuset från gatubelysningen
ligger som ett rus över staplarna med disk. Och
trafiken därute, alla fönster mittemot med grannar som
sitter och har ätit pasta.
Ray tar av skjortan, undertröjan. Håret faller ut över
axlarna. Han drar pekfingret under näsan. Det var ett
tecken de hade, det betydde nånting förut.
Han gör det igen. Musik hörs från det inre. Vad är det
som händer? De ser på varann, tvärsöver floden. Miljoner
bilder och fåglar lyfter från stränderna.
De älskar film.
Copyright © Thomas Tidholm & Anna-Clara Tidholm
