- Project Runeberg -  De älskade film /
II

(1995) [MARC] Author: Thomas G. Tidholm, Anna-Clara Tidholm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1995, less than 70 years ago. Thomas G. Tidholm is still alive, as far as we know. Anna-Clara Tidholm is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

II

Om man vill gå på filmfestival måste man köpa biljetter. Alla vet att det är så. Biljetterna är mycket åtråvärda och är ofta slutsålda veckor i förväg. Det beror på att så oerhört många människor älskar film och vill gå på filmfestival. Men Ray och Berit har inte köpt några biljetter. Deras tro på film är så stark att de vet utan varje tvivel att om de vill se en film ska dörrarna bara öppnas, in till det där mörkret där allt kan hända. Nu står Berit och Ray i kö framför biljettkassorna i festivalbions foajé, och kön är mycket lång. Det är förresten flera köer, och det är trångt också. De växlar en sån där blick igen. En sån där igenkännande, men med en främmande glimt längst bak. Kanske skrämd, eller trosviss, eller frågande. Ingen vet något om dessa blickar, ingen forskning är gjord, men de växlas oavbrutet, överallt. I de stora filmateljéerna finns människor som är mästare på att klippa sådana blickväxlingar. Specialister. Lång- kort, eller lång- kort- lång, ibland kort- mycket lång och enfaldig, som i komedier. Berit och Ray växlar alltid kort- kort, och inget mer med det, ganska orytmiskt ur en filmklippares synvinkel. Troligen skulle han försöka något knep för att få ut lite mer av det. Allt fler filmälskande människor ses bana sin väg bort från kassorna med besvikelse och smärta i sina ansikten. Berit andas in häftigt. Det är Ray som har råkat trampa på hennes fot. De växlar igen, blickar, sen tittar de åt olika håll. En kvinna som hamnat halvvägs in under Rays skinnjacka i trängseln, tittar på honom och säger...


- Nu vet jag!
Ray tycker att det är bra att hon vet, men känner inget behov av att bli ytterligare informerad. Hon säger igen:
- Nu vet jag. (paus) Nu vet jag vem du är. Du spelade i Brödbutiken. Erkänn!
Ray rycker på axlarna. Sanningsenligt kunde han säga att hans hela liv är film, så varför inte i en brödbutik? Han stryker sitt långa svarta hår bakåt och fäster en outgrundlig blick i väggen mittemot. Det svarta runt ögonen är inte solglasögon, men det ser nästan så ut. Kvinnan ser tyst på honom och sorlet tycks mattas omkring dem. Nu vet hon att det är han. Och han nekar inte. Han känner hur hon andas mot hans armhåla, eller kanske i. Han vill inte störa. För Berit är det annorlunda. Hon är mera saklig. Runtomkring henne råder ett tumult av människor som svettas, kämpar och hoppas, men hon står där bara och väntar, sval och liksom upphöjd. Hon är f.ö. 1.92 lång. (Ray är bara 1.89.) Den lömska framtoningen rår hon inte för. Den är ett släktdrag. Hennes far var dramaturg vid Länsteatern. De som nu vänder åter från kassorna bär inga biljetter i sina händer. Nästan allt är slut. På sin höjd har de fått någon reservplats på en experimentfilm från något land i Sydostasien som de aldrig har hört talas om.

Men om de visste vad som väntade skulle de inte se så besvikna ut. Just den filmen kan ändra allt. Nu är Berit och Ray framme vid kassan. Kassörskan står just i begrepp att vända på skylten, men Berits blick får henne att stanna upp i rörelsen. Ray lägger tungt sin hand på den lilla brädan utanför glaset. Han yttrar bara ett enda ord:
- Biljetter...

Copyright © Thomas Tidholm & Anna-Clara Tidholm


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:07:27 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dealska/2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free