Note: This work was first published in 1995, less than 70 years ago. Thomas G. Tidholm is still alive, as far as we know. Anna-Clara Tidholm is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Det blir ju fel ibland ändå. I regel tar det visserligen bara max två klipp att se om en film duger för sina timmar. Å andra sidan kan man ju lika gärna sitta kvar. Ray brukar kisa med ögonen, en del filmer blir bättre av det. Ljudet kan man inte göra nånting åt. Wah-wah med öronen kanske... men det är jobbigt i längden. Det är undantagsfall bara om de går fel. De älskar ju film. Men Leve Kärleken!, om Sydkoreanska fastighetsmäklares existentiella problem, blir lite för mycket för Ray. Lite för mycket hembygdsgård. Han brukar säga så. Det fanns en scen i den filmen... slutet, när en kvinna går genom ett ökenområde i utkanten av Söul, och sätter sig på en bänk och gråter. En stark scen. Men den missade han. Berit sitter kvar, för hon har ont i foten. Nu står Ray i mörkret på Järntorget med en flottig chorizo som långsamt kallnar medan han betraktar trafiken, Göteborg, alla människor, Tant Brun och Tant Gredelin och farbror Joakim, en ensam duva som hukar i skenet från Folkteaterns skyltfönster.
- Tulpaner? Han byter åt sig fem tulpaner i plast för
korven, provar att smaka på pistillerna, lär ju ska vara gott.
Går och ringer hem till Håkan och Sara, de sitter med mormor
och spelar Alfapet, vill inte bli störda... ensam på torget
igen med tulpanerna. Lilla Ida kommer förbi:
- Tyckte du om filmen?
- ... vilken?
- Som vi såg i fredags...
- Fredags..?
Han är helt borta.
- Känner du igen mig..?
- Tror det.
Copyright © Thomas Tidholm & Anna-Clara Tidholm
