Note: This work was first published in 1995, less than 70 years ago. Thomas G. Tidholm is still alive, as far as we know. Anna-Clara Tidholm is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Film kan gripa in i en människas liv på olika sätt. Den kan lägga sig som en sordin på vågorna, eller riva upp långa sår i täcket så att vadden tittar fram. I famnen på en god och stark film är människan ett hjälplöst rö. En film kan bearbeta en människa inifrån, ligga som en alien i magen och vänta på vällingklockan. Det händer Berit en gång att hon somnar under en film. Det är konstigt, för det händer mitt under en bildmässigt överraskande och utmanande psyko-erotisk thriller i konsekvent surrealistisk stil. Man borde inte somna då, och drömma. Det är ett kafé, eller någon slags rum... de äter lunch... det är bilder på väggarna ... folk kommer och går... där ute, i skarpa färger... hon sätter sig vid ett bord... Ray kommer fram och han har en kamera. Utanför maten är det en plaskdamm. Änderna simmar omkring där och verkar trivas bra. Han kommer in i hennes hotellrum. Han vill ta kort av henne utan kläder.
Hon vet att hon har blivit erotiskt besatt... han har blandat någonting i framkallningsvätskan. Hon vandaliserar hans mörkrum. Hon förför en pojke istället, han är mycket mindre. De åker tåg... sen börjar det blåsa i vassen. Det urartar. Det eroderar. Ankorna är borta. Vart tog dom vägen? Alltihop är Rays fel!
Berit vaknar och ger Ray en stor smäll så att han skriker, de måste gå ut. Ray har fått blod på kragen. De står på gatan, det är sol, klockan är två på eftermiddagen, sparvar kvittrar i en buske, femmans spårvagn skramlar förbi. På andra sidan gatan går lilla Ida och sjunger på en enkel sång... hon vinkar åt Ray, han tar upp sin näsduk. Berit är inte vaken, hon står och svajar, lutar sig mot husväggen, blicken far upp i himlen, hon blinkar mot solen. Blod och sol. Ray torkar näsan, lilla Ida vinkar och går vidare. Ida! Vad är det som händer? Ray stryker sitt svarta hår bakåt, han ser plötsligt lycklig ut. Det har han aldrig gjort förut, eller inte sen han såg
Copyright © Thomas Tidholm & Anna-Clara Tidholm
