- Project Runeberg -  De älskade film /
IX

(1995) [MARC] Author: Thomas G. Tidholm, Anna-Clara Tidholm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1995, less than 70 years ago. Thomas G. Tidholm is still alive, as far as we know. Anna-Clara Tidholm is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

IX

Det finns något undanglidande i allt. Stolar glider undan. Moln, glaciärer, trottoarer, människor. Ugglor, filmfestivaler. Ugglorna är inte vad de ser ut att vara. En filmfestival är nog ingen filmfestival. Den är ett stycke tid - en vecka, tio dagar - undanglidande så som tiden är undanglidande. När människor lämnar nästan allt bakom sig och ger sig ut i det okända. Man ser dem sitta på kaféerna med ögonen som klistrade. Deras dagar som inga andra dagar, nätterna oroliga, fulla av märkliga drömmar. Under denna tid blir filmerna som att kasta ankar någonstans, eller åtminstone att stiga ombord på ett isflak och driva med. Ännu mer handfasta är seminarierna, paneldebatterna, presskonferenserna. Där möts de ambitiösa, de som vill veta, de som har något att säga. Där ser man aldrig Ray och Berit. Där talar man om allvarliga saker. En allvarlig sak, en dov underton genom hela festivalen, är den europeiska filmens situation, särskilt i förhållande till den amerikanska filmens situation. Den amerikanska filmens situation är mycket bättre. Genom sitt oblyga vädjande till de breda massorna av frustrerade anabolstinna gym-patienter, kärlekskranka tonårshoppor och besvikna hemmafruar, har den amerikanska filmen skaffat sig ett till synes ouppnåeligt försprång på marknaden.

Det är inte rättvist mot den europeiska filmen, som är konstnärlig, reflekterande, estetiskt och emotionellt mogen och mycket bättre. Den europeiska filmen ställer svåra moraliska frågor till en medveten publik. Den amerikanska filmen uppträder som om alla sådana frågor vore lösta och endast den polisiära eftersläckningen återstod. En känd europeisk regissör sa: "Jag föredrar en filmskapare som kramar ur mig till sista droppen, knycklar ihop och kastar mig tillbaka på hotellrummet." Men publiken vill inte bli hopknycklad, det är det som är tragedin.

Den europeiske hjälten grubblar: Vad är ont...? Vad är gott...? Vad ska allt tjäna till...? Vad menade Sartre...? Den amerikanske hjälten funderar möjligen: Ska jag vara god nu? Eller ond, det kunde också vara kul. Så oförblommerat, så cyniskt och så omedelbart tilltalande. Men ändå så lätt att förstå och identifiera sig med. Så integrerat. Amerikanska filmer sitter ihop i ett enda stycke. Den enkla moralen genomsyrar bilderna, färgen, allt. Som gjutet. Ingen plats för tankspriddhet, associationer, existentiella sidospår. Men ändå. Amerikaner är alltid kaxiga, även när de funderar. Har de problem är det bara ett i taget. Vem tror på Kevin Costner när han rynkar pannan? Han vet att det ordnar sig. Publiken vet det också. Med både det ena och det andra, särskilt med pengar. Hans bolag har vad som behövs. Men ändå. En europeisk regissör ägnar i snitt 60% av sin tid åt att försöka vigga pengar, 10% åt regiarbete, och resten av tiden åt att hitta en distributör. Hur kunde det bli så här? Filmen uppfanns i Europa. Det är inte rättvist. Det är inte rättvist. Det är inte rättvist. Det finns ingen rättvisa i världen.

Copyright © Thomas Tidholm & Anna-Clara Tidholm


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:07:27 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dealska/9.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free