- Project Runeberg -  Decameron / Förra delen /
428

(1861) [MARC] Author: Giovanni Boccaccio Translator: Christoffer Eichhorn
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde dagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

icke mera kan återvända hit till verlden, emedan dina,
bröder mördade mig den sista dagen, du såg mig." Han
betecknade derpå stället, der de nedmyllat honom, bad
henne icke mera kalla eller vänta sig och försvann.
Flickan vaknade, satte tro till synen och grät
bitterligen.

När hon om morgonen uppstigit, vågade hon icke
säga något till sina bröder, men beslöt att gå till det
angifna stället och se efter, om det, som synts henne i
drömmen, var sannt. Hon bad derföre om lof att få
lustvandra något utom staden, begaf sig till stället, så
fort hon kunde, i sällskap med en tjenarinna, som förr
varit hos dem och kände alla hennes hemligheter, och
gräfde, sedan hon borttagit några torra löf, som betäckte
platsen, der, hvarest jorden tycktes henne minst hård.
Hon hade ej heller gjort detta länge, förrän hon
påträffade sin olycklige älskares lik, som ännu icke skadats
eller multnat, hvaraf hon klart insåg, att hennes syn
varit sann. Öfver måttan bedröfvad häröfver, begrep
hon likväl, att det nu icke var tid att gråta, och skulle,
om hon kunnat, gerna medtagit hela kroppen för att
skänka den en tillbörlig begrafning; men, då hon fann
detta vara omöjligt, afskar hon, så godt hon kunde, med
en knif hans hufvud från bålen, insvepte det i en
handduk och gaf det, sedan hon åter kastat jord på den
öfriga kroppen, åt tjenarinnan att bära samt återvände
derifrån hem till sig, utan att hafva blifvit varsnad af
någon. Här inneslöt hon sig i sin kammare med detta
hufvud och grät öfver det så länge och bittert, att hon
helt och hållet tvådde det med sina tårar, medan hon
betäckte det med tusen kyssar. Sedan tog hon en stor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:37:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/decameron/1/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free