Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin nygifta hustru. Hade de fått någon liten ännu?
Storm och mörker. Bara en fyr, som klippte vitt ut
mot mörkret.
Albert suckade till alldeles omedvetet. Han ryckte
upp sig. Vad satt han och fånade över? Fyrarna voro
inte tända än, och han själv befann sig hemma på
Tallholmen med hustru och barn omkring sig. Barnen hade
redan lagt sig. De sovo inne i kammaren.
Anna slamrade till med något borta vid spisen. Det
förde Alberts tankar tillbaka till samtalet, som
självdött. Han väckte det till liv igen, tog vid där de slutat.
»Skulle du ha lust att följa med dit ut?» försökte
han.
»En kan aldrig veta», svarade hon med en antydan
till skratt.
»Tycker du det vore så muntert?»
»Varför inte? Som omväxling. Vill du gärna ha
mig med?»
»Så du frågar!»
»Ja, för ibland vet jag inte, om du skulle vara så
glad åt det.»
Anna kom fram till bordet där mannen satt.
Vårkvällen spred ännu ett grönblekt ljus in i köket. Anna
såg hemlighetsfull ut där hon stod mitt emot honom
på andra sidan bordet. Ena hälvten av hennes ansikte
låg nästan i mörker, men den andra hade något
underligt spökligt, genomskinligt över sig av vårkvällsljuset
genom fönstret. Det ser ut som om hon hade två
ansikten, tänkte Albert.
»Hur kan du fråga? Det är inte roligt att vara
ensam jämt», sade han.
»Det vet jag bäst», svarade Anna och satte sig helt
sakta ned mitt emot honom. »Jag är mer rädd för
ensamheten än du», tilläde hon.
»Du?» kom det från mannen förvånat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
