Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
villa på bergsklacken bredvid fars och mors gamla stuga.
Maria hade nyss fått en liten knubbig pojke, så
sjöber-garna på Grålöga skulle inte dö ut de heller. Ett par
av de gamla gubbarna hade knallat sig hädan och vilade
nu på Solö, men se Malena hon levde ännu, fast hon
tappat sista tandgadden.
»Jaså, du har verkligen fått gumman med dej ändå
till sist», fortsatte Karl. »Men till Högarna ville hon
inte!» Och så skrattade han, den fulingen, riktigt gott.
»Och skilsmässan torkade in?»
Anna gav Albert en smällande kyss för att visa hur
lysande förhållandet mellan dem blivit.
»Bäh», sade hon och sträckte ut tungan mot
svågern. »Era spådomar slog aldrig in, fast ni så gärna
ville det», hånade hon.
»Inte jag åtminstone», försvarade sig Karl.
»Nej, för du var inte hemma på många år, men du
skulle hört hur skvallret gick.»
»Bröllopet var jag i alla fall med på. När Albert
fick bära dej ombord, då ni skulle segla hem! Minns
du det?»
»Jag har alltid varit rädd för sjön», sade Anna och
såg tankfull ut. Det var som om en slöja skulle
dragits över ögonen.
»Hon har ständigt inbillat sig, att hon skulle
drunkna», förklarade Albert. »Men här ute har hon blivit
käckare. Hon törs gå ensam i båt, och Georg och hon
far ofta ut och vittjar långreven, när jag inte har tid.»
»Får ni någon fisk då?» frågade Karl.
»Inte mycket.»
»Nej, de goda fisktiderna är slut. Minns du, när vi
var ute med far vid Vitskär. Då kunde vi få! Det var
andra tider!»
Bröderna sågo fundersamma ut. Minnena strömmade
på. När stormen bedarrat — sommar stormarna vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
