Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stone få tala vid någon människa. Georg har varit
borta en vecka snart. Jag står inte ut längre.»
Albert såg en smula förvånad på henne. Hon hade
varit så stilla och lugn den sista tiden och nu bröt hon
ut riktigt häftigt.
»Jag föreslog själv du skulle fara hem», urskuldade
han sig.
»Det gör jag också. I morgon redan. Var säker på
det.»
Hon gick ut ur lotsstugan och slängde igen dörren
hårt efter sig. Hon var mest ond på sig själv därför
att hon brusat ut. Men nu var det i alla fall sagt. Hon
skulle hem.
Det blev inte så lätt som hon trodde. En hel vecka
efteråt blåste det så hårt att hon inte vågade ut på sjön.
Georg och ett par av lotsarna hade kommit tillbaka,
och hon hade mycket väl kunnat få följa med en av
dem, när han tog ut på ny lotsning med en ingående
ångare. Hon började också packa, när Albert skickade
bud, att en ångare signalerade efter lots, men när hon
såg hur ångaren dök upp och ned i de väldiga vågorna,
kände hon redan på landbacken försmak av sjösjukans
kval och uppgav tillfället.
»Jag kommer aldrig härifrån», jämrade hon sig för
Albert.
»Du skulle farit i tid som jag ville. Så här kring
höst-jämningen är det alltid en smula snurrigt i luften.»
En smula snurrigt! Det kallade han snurrigt, när
det blåste, så det skallrade i tegelpannorna på stugorna
och man knappt kunde ta sig fram över klipporna, inte
ens till det nödvändigaste. Hon uttryckte också sin
förvåning över hans milda utlåtande om vädret.
»Ja, kära barn», svarade han, »det här är väl
ingenting. Då skulle du höra på, när det blåser riktigt. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
