- Project Runeberg -  Mästerlotsen. Roman /
77

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

inte törs länsa. Sjön går grov därute. Hon rullar
ordentligt. Jaså — ajö—!»

De sista orden kommo sig därav att skutan försvann
i tjockan igen. Längre fram på natten hördes en
ångare, som med omväxlande korta och långa rop skrek
på lots med en mörk, dov röst. Både Albert och Georg
voro ute och tittade, men ingenting syntes. Fyrtornets
ljus drunknade utanför lanterninen i tjockan och natten.

»Jag kan ge mig katten på», sade Albert, »att det är
någon engelsman, som är och luktar bland grynnema
söder över. Han har tillräckligt grovt målföre. De
kan väl inte inbilla sig, att vi ger oss ut mitt i natten i
sånt här väder och lotsar. De får hålla sjön tills det
blir så mycket dager att man ser att ta sig ut.»

Den osynlige därute i mörkret gav sig icke. Han
bölade och tjöt hela natten. Ibland lät det som om
ljudet kom norrifrån, ibland från söder. Ett var säkert.
Den var illa däran. Det blev ännu tydligare framåt
morgonsidan, när den slutade med de korta och långa
ropen och började tjuta oavbrutet.

»Vad tror du det är, far?» frågade Georg, som aldrig
varit med om något dylikt.

»Antagligen har hon törnat eller också har hon
sprungit läck.»

Albert såg mycket fundersam ut, när han svarade.
Det hade kommit så pass mycket dager att de kunde
släcka fotogenlampan. Det lilla lotsrummet blev ännu
kallare. Och det eviga, dova tjutet därutanför gjorde
stämningen ännu kusligare. Georg kände, att det
försiggick något mycket allvarsamt inte bara ute på sjön
utan också i faderns själ. Det var tydligt, att
någonting gnagde och plågade honom mer än vanligt. Han
flyttade sig oupphörligt fram och tillbaka på stolen,
trummade med fingrarna på bordet, tog bläckpennan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:39:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/demasterlo/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free