Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han stack broderligt sin arm under Bedas.
»Här naturligtvis. I stan.»
»Och det säger du helt lugnt, fast du vet, att du
aldrig lämnat ett livstecken från dig ut till oss. Inte
till någon av bröderna. Varken till Karl eller Erik eller
mig.»
»Vad skulle det tjäna till? Ni ville nog inte veta av
mig.»
Bedas röst lät en smula bitter.
»Du pratar! Varför skulle vi inte det?»
»Åh, den där historien med patron glömde ni inte
så snart, om jag känner er. Försök inte neka! Du må
inte tro, att jag släppt er ur sikte ändå. Jag vet precis
hur ni har det därute. Karl har kommit hem och är
gift ute på Grålöga och har två pojkar. Erik tog
handelsmans halta dotter till äkta och fick hela
förmögenheten och boden och alla strutarna på köpet och har
slagit sig på religiositet och politik. Och vad dig
beträffar lär du inte ha det alltför trevligt med Anna
Eng-man. Mor varnade dig, det minns jag. Mor var klok
och god. Hon var den enda, som höll av mig.»
Beda hade sänkt rösten vid de sista orden. De båda
syskonen gingo tysta över Vasabron fördjupade i
gemensamma minnen. Albert måste i sitt innersta ge
henne rätt. Historien med patron var en otrevlig affär,
men det förklarade inte allt.
»Du brydde dig inte om att komma hem till
begravningen ens», förebrådde han.
»Mor hade legat i jorden en månad minst, innan jag
fick veta om det.»
»Vet du, att far seglade bort sig ute på Högarna?»
»Det vet jag.»
»Jag stod på klipporna och såg det.»
»Gjorde du?» Hon tryckte hårt hans arm intill sig.
Det föreföll Albert som om hon snyftat till. Han kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
