Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
In trädde Gustaf Brinkman, tätt följd av Josef. Båda
stannade strax innanför dörren. Den giktbrutne
gubben i päls och skinnluva såg inte god ut. Han verkade
en gammal, arg björn, som väckts ur idet och rest sig
på två ben mot fienden. Ögonen sprutade ilska, och ena
ramen höll ett gevär. Elvira uppfattade knappt mer.
Hon rusade bort till honom och kastade armarna om
hans hals.
»Rädda mig!» ropade hon. Hon kände sig drunkna
i något mjukt, varmt.
Sedan visste hon ingenting mer.
Den ludna björnen slog sin fria ram omkring henne
och drog henne ut genom dörren utan ett ord. I själva
öppningen vände han sig om och röt inåt rummet, i det
han skakade geväret.
»Dig skall jag tala vid sedan!»
Gabriel slog till ett flatskratt: »Jo, det var allt den
rätta beskyddaren!»
Gustaf Brinkman hjälpte med Josefs bistånd upp
Elvira i övre våningen. De förde in henne i gubbens
inre rum, lade henne i sängen och höljde över henne
med filtar. Hon slocknade likt ett trött barn, som
äntligen hittat hem.
De stodo länge och sågo på henne. På de kupiga
ögonlocken och det gulburriga håret. Josefs blickar
hängde fast vid henne. Det fanns både kärlek och
avgudadyrkan i hans blick, men gubben tog honom till
sist i armen och föste ut honom.
»Ni är lika stora lymlar båda två!» väste han. »Ge
dig av och sov ruset av dig!»
Josef såg eftertänksamt på fadern. Han tänkte svara,
men så vände han och gick. Det tjänade ingenting till
att reta gubben med gamla synder. Elvira hade räddats,
det var huvudsaken. Gustaf Brinkman stängde dörren
till det inre rummet. Sedan tassade han länge omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
