Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 3. Reformförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans efterträdare, Clugny, visade sig ej ens vara vuxen
de rent finansiella uppgifter, som tillhörde en generalkontrollör,
och detta gaf ytterligare näring åt den harm, som Turgots
fall framkallat inom hela det frisinnade Frankrike. Vid hans
snart inträffade död fann därför Maurepas nödigt att skaffa
regeringen stöd af en person, som ej blott egde en stor
finansiell förmåga, utan ock syntes egnad att minska allmänhetens
missräkning med anledning af det afbrutna reformverket; hans
val föll härvid på en från Genève till Paris inflyttad bankir
vid namn Necker, hvilken såsom sin födelsestads
diplomatiska ombud i Frankrike kommit att sysselsätta sig med
offentliga angelägenheter och i vissa förnäma liberala kretsar gälde
såsom ett ofelbart orakel i finansfrågor, och den 22 Oktober 1776
stäldes denne i spetsen för finansförvaltningen. Såsom
protestant ansågs han dock ej kunna erhålla titeln contrôleur
général eller plats i statsrådet[1], hvilken senare omständighet
naturligtvis betydligt försvårade hans uppgift, då han
därigenom beröfvades tillfälle att inför regeringen i dess helhet
försvara sina planer. Emellertid tycktes alt till en början
lofva det bästa. Necker bragte en viss ordning i sin
förvaltningsgren; han hade ej Turgots fruktan för ytterligare
skuldsättning, och genom sitt anseende och sin finansiella
skicklighet lyckades han förskaffa staten stora lån, som för tillfället
gåfvo en lättnad; ja han förstod t. o. m. att utan ökande af
skatterna bereda utvägar till deltagande i det nordamerikanska
frihetskriget. Hans förvaltning saknade ej häller ansatser till
reformer. Så genomdref han 1779, att på de kungliga
domänerna all lifegenskap upphäfdes samt öfver hela riket —
seignörernas rätt att ärfva en förrymd lifegens på annan ort
förvärfvade egendom (le droit de suite)[2], och han hade för
afsigt att, där sådana ej funnos, införa provinsialförsamlingar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
