Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 4. Aristokratisk reaktion och insurrektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppväckt? Emellertid lät missnöjet mindre, än man kunnat
vänta, höra af sig. Samme författare, hvars förtjänst det är
att hafva fäst uppmärksamheten på den reaktion, som
föregick revolutionens utbrott, har äfven påpekat, att den inom
nästan alla områden åtföljdes af en rent af förvånande
stillhet[1]. En orsak härtill söker han däri, att de stora
skriftställarne till största delen gått bort, och att ingen fans som
mäktade upptaga deras mantel. Mirabeaus protester mot
despotismen och Beaumarchais’ djärfva gäckerier med de
förnäma[2] äro de märkligaste bland de få tecken till opposition,
som han funnit i denna tids literatur. Den förnämsta
orsaken tror han emellertid ligga däri, att en allmän misströstan
bemäktigat sig sinnena. Reaktionens makt var oemotståndlig,
så syntes det både för dess vänner och dess motståndare, och
under det att de förra härigenom blefvo alt öfvermodigare,
tego de senare, därför att de upphört att hoppas. Men denna
tystnad var lugnet, som föregår stormens utbrott. Under dessa
missräkningarnas och modlöshetens dagar upprycktes med
roten nationens urgamla förtroende till konungadömet och
mognade till det bittraste hat de känslor af ovilja, för hvilka de
privilegierade klasserna länge varit föremål.
Trots de privilegierades segerjubel fans det dock en
omständighet, som lät ana att reaktionens stolta skepp seglade
med ett lik i lasten: finansnöden. Redan i Mars 1783
dukade Fleury under för svårigheterna i sin uppgift, och hans
efterträdare, d’Ormesson, visade blott att personligt
aktningsvärda egenskaper här ej voro tillräckliga. Då uppträdde vid
hans fall såsom kandidat till generalkontrollörsplatsen den
genialiske, men såsom en lättsinnig slösare kände intendenten
i Lille, Calonne, hvilken i vissa hofkretsar vetat förskaffa
sig inflytelserika förespråkare — i främsta rummet konungens
yngste broder, grefven af Artois (sedermera Karl X) — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
