Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 4. Aristokratisk reaktion och insurrektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folken under deras ledning kunnat utveckla sig till större
verklig själfständighet än under en alt nivellerande och af
själfbeherskning oförmögen demokrati. Visserligen skulle
revolutionen då ej fått blifva en verldsstormande protest mot
de orättvisor, som bördsadel och ärftliga privilegier innebära
för ett idealistiskt åskådningssätt, men den skulle i stället
efter all sannolikhet hafva låtit den politiska friheten slå fasta
rötter, och på dennas träd hade sedan den sociala
jämlikhetens frukter i lugn kunnat utveckla sig. Häremot skulle
emellertid kunna invändas, att den franska adelns företräden
voro alt för oskäliga för att ens friheten skulle varit värd ett
sådant offer som deras bibehållande, men äfven om man ej
vill fästa sig härvid, så framställer sig likväl ett annat
tvifvelsmål: skulle den franska adeln verkligen varit i stånd att
öfvertaga ledarerollen inom ett fritt samhälle? Af alla tecken
att döma ser det i själfva verket ut, som om det
förstörelseverk, enväldet låtit öfvergå denna samhällsklass, varit så
grundligt, att den beröfvats alla de nödiga förutsättningarna
härför. Erfarenheten visar nämligen, att ett af de allra
vigtigaste vilkoren för att en aristokratisk ledning skall kunna
ega rum är, att det öfriga folket med förtroende blickar upp
till den aristokratiska klassen, samt att äfven denna, särskildt
då den såsom här är ytterst talrik, inom sig eger naturliga
ledare i en högadel. Men inom det gamla Frankrike var
förtroendets band brustet ej blott mellan de ofrälse och adeln,
utan ock mellan adelns egna olika lager. Adelns cahiers
lemna märkliga bevis på den ovilja, som den högre adelns
(hofadelns) gynnande uppväckt hos lågadeln (såsom deras
talrika och kraftiga protester mot hofpensioner och
framföralt mot de nya för högadeln gynnsamma
befordringsgrundsatserna inom arméen[1]), men de visa jämväl, att samma
nivellerande jämlikhetsbegär, som gripit det tredje ståndet,
äfven beherskade adeln, när det blef fråga om ståndets
politiska organisation[2]. Om nämligen något skulle varit i stånd
att på den nya samhällsordningen inympa ett verkligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
