Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - Noter till första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mémoires de M. le baron Besenval, Paris 1805. Besenval var en
frivol hofman, som tillhörde den polignacska kretsen, och hans
oförsynthet gick ända därhän, att han för drottningen vågade röja
otillbörliga önskningar, hvilka emellertid snöpligt afvisades. I sina
memoarer tog han härför en oädel hämd (på samma sätt gjorde ock
af samma anledning en annan medlem af den polignacska kretsen,
de Lauzun), men de innehålla dock värderika upplysningar, hvarför
man ej minst har att tacka hans naivitet, som har förmått honom
att öppet framlägga sina intriger. Utgifna 1866 äro Augéard:
mémoires secrets. Liksom flere andra af de här anförda arbetena
hafva de äfven betydelse för den tid, som behandlas i de följande
kapitlen.
X) (Hänvisning fr. s. 89) Förloppet af den ryktbara
halsbandshistorien var i korthet följande. Juvelerarne Böhmer och Bassange
hade förfärdigat ett dyrbart juvelhalsband, som de 1778 ville förmå
Ludvig XVI att inköpa till present åt sin gemål, men affären kom ej
till stånd, såsom det uppges emedan Marie-Antoinette afböjde gåfvan.
Någon tid därefter uppträdde i Paris en äfventyrerska Jeanne de
St. Remy de Valois, som uppgaf sig härstamma från Henrik II
och var gift med en grefve(?) de Lamotte, en person af lika
tvetydigt rykte. Hon hade af Ludvig XV lyckats erhålla en liten
pension, men ej nöjd därmed, sökte hon ehuru förgäfves innästla
sig hos Marie-Antoinette. Hon gaf sig emellertid sken af att hafva
lyckats, och åtskilliga personer läto dupera sig och sökte hennes
protektion för att genomdrifva sina önskningar vid hofvet. Bland
dessa var äfven kardinal de Rohan, till hvilken hon stod i intimt
förhållande. Denne, en sanskyldig typ för tidens sedeslösa
hofkleresi, hade varit fransk ambassadör i Wien, men därunder ådragit
sig Maria Theresias onåd, och därför, då Marie-Antoinette blifvit
drottning, genast återkallats. Han sökte nu genom grefvinnan de
Lamotte vinna Marie-Antoinettes ynnest i hopp att på detta sätt
få spela en vigtig politisk roll; ja han har antagligen t. o. m. gent
emot drottningen vågat hysa de brottsligaste förhoppningar, och
drifven af sina passioner satte han blindt förtroende till
grefvinnans försäkringar och lät af denna frånnarra sig 150,000 L., som
satte henne i stånd att föra ett lysande lefnadssätt. Så stodo
sakerna, då de båda juvelerarne, lockade af ryktet om grefvinnan de
Lamottes hofgunst, vände sig till henne för att med hennes bistånd
förmå drottningen att köpa halsbandet. Hon förklarade sig villig
härtill, och sade nu kardinalen, att drottningen ville i hemlighet
köpa halsbandet, att hon utsett kardinalen att därvid tjänstgöra
såsom mellanhand och att denne härigenom fått ett tillfälle att nå sina
önskningars mål. Kardinalen gick fullständigt i fällan. Grefvinnan
hade vid denna tid ytterligare stärkt hans förtroende genom att
arrangera en hemlig brefväxling mellan honom och Marie-Antoinette
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
