Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - Noter till första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sista ord» och att drottningen så helt och hållet stod utanför
affären. Det enda, som jag emellertid kunnat finna att han anfört till
stöd för detta tvifvel, är, att »i vår tid» en »aktad lärd», Louis
Lacour, i företalet till grefve de Lamottes af honom 1858 utgifna
memoarer söker göra troligt, att grefvinnan verkligen handlat på
uppdrag af drottningen, som därvid skulle haft till syfte dels att
bakom sin gemåls rygg komma åt halsbandet, dels att
kompromettera den af henne hatade kardinalen. Antagligen är det äfven
Lacours åsigt, att kardinalen omöjligen kunnat vara nog enfaldig
att låta lura sig af grefvinnan Lamotte, som föranledt Hedin att
om Campardons uppfattning fråga: »förefaller den sannolik»? Nu
är emellertid att märka, att Lacours publikation ingalunda, såsom
man möjligen af H. Hedins framställning kunde frestas att tro,
innebär ett försök till vederläggning af Campardon, ty den utgafs
5 år tidigare än dennes arbete och det är Campardon som
kritiserat Lacour — ehuru ej så grundligt, som han skulle kunnat med
tillhjälp af de handlingar han själf meddelat. Af en
undersökning af Lacours verk framgår vidare, att dennes uppfattning icke
grundar sig på några upplysningar om halsbandshistorien i grefve
de Lamottes memoarer, hvilka ej innehålla något om denna sak,
och icke häller på någon egen undersökning af de handlingar, som
Campardon ansett vittnesgilla, utan att det enda, som han till stöd
för sin åsigt kunnat åberopa, är den förklaring af saken, som
grefvinnan de Lamotte framstält i sina efter flykten ur fängelset
utgifna memoarer. På grund häraf blir det sålunda om hennes, men
ej om Lacours auktoritet, som frågan i själfva verket rör sig, och
detta har föranledt mig att underkasta äfven hennes memoarer
en närmare granskning. Det inses lätt, att den lamotte—lacour
—hedinska hypotesen om Marie-Antoinettes delaktighet i affären
står och faller med möjligheten att förklara, huru, om drottningen
inlåtit sig därpå för att själf få halsbandet, hon då kunnat finna
sig i att hennes ombud för egen räkning försålde åtminstone en
del af detsamma, och detta sistnämda faktum har grefvinnan, ehuru
hon under rättegången ej ville erkänna det, utan då beskylde
kardinalen för att hafva stulit smycket, dock sedan i sina memoarer
själf nödgats vidgå. För att komma ifrån svårigheten lemnar hon
härvid följande — af Lacour accepterade — förklaring: för att
göra halsbandet oigenkänligt för konungen tog drottningen sönder
det samt skänkte grefvinnan en del af de löstagna juvelerna och
det var dessa, som grefven försålde i London. Olyckligtvis för
grefvinnan uppger hon emellertid, att detta söndertagande och denna
affärsresa egde rum efter den ofvan omtalade af juvelerarne
beviljade rabatteringen af 200,000 L., men nu framgår det af själfva
rättegångshandlingarna — af Campardon meddelade såsom bilagor —
1) att rabatteringen beviljades i Juni eller Juli 1785 och 2) att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
