Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdagen skulle det sedermera visa sig, att dessa på sina lägre
ståndsbröder ej förmådde utöfva något ledande inflytande[1].
På samma sätt röjde adelns val en stark misstro både mot
ståndets högre medlemmar och mot byråkratien[2]. Flertalet
af de valda utgjordes af landtjunkare, som nu trodde tiden
vara inne att göra slut både på hofadelns företräden och de
kungliga ämbetsmännens förhatliga välde, men som själfva
saknade all erfarenhet af statslifvet och i allmänhet delade
de ståndsfördomar, som vi sett framträda i adelns cahiers.
På det tredje ståndets val skulle man väntat att de adliga
familjer, som sedan århundraden haft sina gods inom
valkretsarne, skulle utöfvat ett ej ringa inflytande, men intet spår
häraf kan upptäckas, och vare sig detta berott af vanmakt
eller af ett högmod, som ansåg de ofrälses val ej värda en
adelsmans uppmärksamhet, så vittnade det i båda fallen lika
mycket om ståndets oförmåga att utöfva en politisk
ledareroll. I stället föll ledningen af dessa val helt och hållet i
händerna på bildade personer tillhörande det tredje ståndet. De
uppsatte kommunernas cahiers, de utsågos till elektorer och
ur deras krets utgingo de valda representanterna. Äfven det
tredje ståndets val visade misstro mot den egentliga
byråkratien. Endast 10 af dess representanter hade utöfvat några
mera maktpåliggande förvaltningsuppdrag, och af dessa voro
endast 2 intendenter. Oaktadt detta är fullkomligt
förklarligt vid en tidpunkt, då nationen just sökte afskaka de
järnband, hvari en öfvermäktig centralisation hittills hållit den
insnörd, så var det säkerligen en olycka. Hvilka fel än
vidlådde det gamla Frankrikes förvaltning, så var det dock
förnämligast inom dess personal och särskildt bland
intendenterna, som då personer med praktisk erfarenhet af statslifvet
stodo att finna, och Turgot visar, hvad denna klass i sådant
hänseende kunde prestera.
Så mycket större framgång hade däremot juristerna (eller
legisterna såsom de i Frankrike kallades), isynnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
