Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle ske ståndsvis, men de val som voro omtvistade pröfvas
af ett gemensamt utskott, och om dess dom ej vann ståndens
bifall, afgörandet hänskjutas till konungen. Presterna antogo
förslaget, men ehuru det på det hela taget var till förmån
för ståndsprincipens vänner, gafs ett afböjande svar af adeln,
som sålunda besparade tredje ståndet ansvaret af ett rent
afslag. Den 9 Juni afslutades därpå konferenserna utan att
hafva ledt till något resultat.
Hittills hade det tredje ståndet hufvudsakligast inskränkt
sin taktik till att undvika alt, som kunde synas innebära ett
erkännande af ståndsförfattningen. Att ej underkasta sig
denna var man fast besluten, men ännu hade man känt sig
för osäker i de ovana förhållandena för att våga ett mera
afgörande steg. Den hållning, som Mirabeau intog under denna
tid är synnerligt anmärkningsvärd. Inom riksdagen möttes
han i förstone nästan blott af misstro och ringaktning, men
småningom började djärfheten och kraften i hans ord skaffa
honom ett visst inflytande. Inseende pressens makt, hade han
efter ankomsten till Versailles börjat behandla
riksdagsfrågorna i en tidning, kallad Journal des états généraux, och
då denna blef förbjuden af regeringen, skref han i »bref till
sina komittenter»[1] ett ljungande försvar för tryckfriheten.
Det spända förhållande, hvari han sålunda genast råkade till
regeringen, förändrade emellertid ej hans uppfattning om
konungadömets betydelse.
Visserligen var han till en början orolig för att
revolutionen i följd af den inrotade vördnaden för konungamakten
och det tredje ståndets förbittring mot de högre stånden här
liksom i Danmark 1660 skulle kunna taga en alt för
monarkisk riktning d. v. s. leda till enväldets befästande, och han
var af denna anledning rätt belåten med, att konungen ej
genast genom att understödja det tredje ståndet gjorde sig
detta förbundet[2]; men han insåg också vådan af att
regeringen på längden lät alt gå vind för våg, och för att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
