Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationen, handlande i frånvaro af den mindre delen». Det sista
tillfället att åt regeringen bevara en själfständig ställning var
förloradt: det tredje ståndet stod ej längre att afhålla från
tillämpandet af de läror, med hvilka Rousseau och hans
lärjungar uppfylt det allmänna föreställningssättet, och som
regeringens oförstånd nu kommit de flesta reformvännerna att
anse såsom den enda grund, hvarpå det franska samhällets
nybyggnad kunde genomföras. Den 16 Juni tog
deputeranden Legrand steget fullt ut och föreslog, att man helt enkelt
skulle kalla sig nationalförsamling (assemblée nationale), och
sedan Sieyès på aftonen samma dag adopterat detta förslag
såsom sitt, blef det den 17 Juni, under de i tusental
närvarande åhörarnes jubel, med öfverväldigande majoritet bifallet.
Omedelbart därefter antog församlingen ett dekret af
följande innehåll: de hittillsvarande skatterna vore olagliga,
men skulle få upptagas provisoriskt, dock endast så länge
nationalförsamlingen var samlad; så snart hon i samråd med
konungen bestämt grunderna för nationens pånyttfödelse, skulle
hon sysselsätta sig med statsskulden, som under tiden stäldes
under garanti af nationens heder, och slutligen skulle hon
vidtaga åtgärder för nödens afhjälpande. Genom den första
punkten sökte man bereda ett skydd mot riksdagens upplösning,
genom den andra vinna kapitalisterna på sin sida och genom
den tredje, i enlighet med hvad Mirabeau yrkat, tillgodose
folkets praktiska behof. I sin helhet utgör dekretet, trots
frasen om konungens medverkan, ett oförtydbart vittnesbörd om,
hvem suveräniteten egentligen ansågs tillhöra.
Med hvilka känslor Necker sett det tredje ståndet afvika
från den plan, han vid den kungliga seansen utstakat för dess
tillvägagående, kan man finna däraf, att han till en början
umgicks med tanken att genom en föregifven olyckshändelse
förstöra den gemensamma samlingssalen för att kunna ersätta
den med en lokal af mindre frestande beskaffenhet[1]. Efter
händelserna den 10—17 Juni kunde han emellertid, oaktadt
han till en början häftigt uppretades däraf, dock ej undgå att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
