Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betryggades de privilegierade äfven för framtiden i sin
ställning genom en uttrycklig befallning — och härmed började
t. o. m. raden af de kungliga meddelandena — att den gamla
ståndsförfattningen skulle bibehållas, hvarför tredje ståndets
beslut af den 17 Juni och följande dagar formligt kasserades.
Utan konungens samtycke skulle ej ens ständerna själfva
kunna besluta gemensamma förhandlingar. Visserligen
uppmanade han dem att under den nuvarande krisen företaga
sådana i frågor af allmän natur, men undantog på samma
gång oåterkalleligt härifrån alla frågor, som rörde privilegier,
feodala rättigheter samt kommande riksdagars organisation.
Med fullt skäl kan om detta program sägas, att det offrade
konungadömet åt ståndsintresset. I sina egna prerogativ
hade konungen medgifvit åtminstone några inskränkningar,
blott de privilegierade klasserna bibehöllos i sina — dessa
samma klasser som kort förut öppet trotsat konungamakten
och i sina cahiers utan skonsamhet angripit dess rättigheter.
Hittills hade regeringens tillbakadragna och tämligen neutrala
hållning under ståndstvisten tillåtit det tredje ståndet att
åtminstone i någon mån bevara sina illusioner om
tillmötesgående af konungamakten. Hädanefter var något sådant ej
längre möjligt. Från detta ögonblick måste man bereda sig
till strid ej blott mot de privilegierade utan äfven mot
konungamakten, och om därvid de förra dukade under, måste
sålunda äfven denna dragas med i fallet.
Sedan uppläsandet af den kungliga förklaringen var
slutad, tillade konungen, att, om folkets representanter
öfvergåfve honom, skulle han ensam utföra sina afsigter, hvarpå
han befalde stånden att genast åtskiljas för att följande dag
samlas hvart och ett på sitt rum. Därpå lemnade han salen,
och en del af presterskapet samt så godt som hela adeln
följde hans exempel. De öfriga deputerade stannade däremot
orörliga på sina platser. Efter en stund inkom
ceremonimästaren, markis de Dreux-Brézé, och påminte om konungens
befallning. Då reste sig Mirabeau, fast besluten att genom
en djärf kupp rycka upp församlingen ur den bedöfning, hvari
den råkat genom konungens uppträdande, och sålunda rädda
revolutionen från det hotande skeppsbrottet. »Ja min herre» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
