Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utropade han — »vi hafva hört de afsigter, som man bibragt
konungen, men ni, som ej kan vara hans organ gent emot
ständerna, ni som här ej har vare sig plats, röst eller rätt
att tala, ni är ej egnad att påminna oss om hans ord.
Emellertid förklarar jag er, för att undvika all oklarhet och alt
uppskof, att, om man gifvit er befallning att aflägsna oss
härifrån, bör ni skaffa er order att använda våld, ty vi skola
endast genom bajonettens makt kunna förmås att lemna våra
platser»[1]. Markisen vände sig då till Bailly, men då denne
bl. a. svarade: »jag tror, att den församlade nationen ej kan
mottaga befallningar», drog han sig förvirrad till baka. Nu
återvände hastigt mod och beslutsamhet i alla sinnen.
Advokaten Camus föreslog, att församlingen skulle förklara, att
hon helt och hållet stode fast vid sina förra beslut. »Mina
herrar, vi äro i dag hvad vi voro i går. Låtom oss
öfverlägga!» yttrade med anledning häraf Sieyès, och förslaget
blef enhälligt antaget. Mirabeau yrkade därefter, att alla
deputerade skulle förklaras oantastliga till sina personer, och
sedan äfven detta skett, upplöstes sammankomsten.
Inom de aristokratiska kretsarne hade den kungliga
seansen till en början uppväckt den lifligaste glädje. Man ansåg
redan segern vunnen, och en adlig deputation uppvaktade
grefven af Artois och drottningen, hvilka det aristokratiska
partiet icke utan skäl ansåg sig hafva att tacka för hvad som
händt; drottningen presenterade härvid dauphin för
deputationen, sägande att hon skulle lära honom att i adeln alltid
se tronens starkaste stöd.
Snart stördes dock glädjen genom underrättelsen om det
tredje ståndets olydnad. Hofpartiets ledare ville då låta
trupperna inskrida, men för denna kraftåtgärd ryggade Ludvig
XVI tillbaka, och sålunda blef nationalförsamlingen i tillfälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
