Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med ett anbud att från Paris’ grannskap aflägsna ej
trupperna, men riksdagen, blef det klart att intet på denna väg
kunde uträttas. Då återstod för den nya ordningens vänner
ingen annan utväg än att söka stöd i Paris’ folkmassor. För
revolutionens förlopp blef detta af ödesdiger betydelse, ty
härigenom frigjordes de brutala krafter, som kommo henne att
leda till anarki och despotism i stället för till lagbunden
frihet; men huru mycket man än må beklaga detta, fordrar dock
rättvisan, att ansvaret härför i främsta rummet får drabba
dem, som nu ej lemnat något annat medel öfrigt att rädda
Frankrike från den sociala och politiska ohälsa, som länge
tärt på dess lifskraft.
Revolutionen var ej det första tillfälle, då hufvudstaden
våldsamt ingrep i Frankrikes historia. Alt ifrån det 14:de
århundradet hafva sporadiskt återkommande rörelser visat en
fruktansvärd benägenhet hos dess befolkning att låta sig
hänföras af politiska lidelser. Under medeltidskrigen mellan
England och Frankrike förekommo blodiga tumult inom dess
murar. Under det 16:de århundradet ledde de religiösa
partistriderna till Bartholomei-nattens fasor, och det 17:de
århundradet har att förtälja om Frondens barrikader och gatustrider.
Samma roll som den religiösa fanatismen spelade under
reformationsperioden spelade vid revolutionen de oklara
frihets- och jämlikhetsidéerna, och liksom under Mazarins dagar var
det också nu de förnämas fronderi, som först lösgjorde den
parisiska upprorsandan. Vi hafva sett, att parlamentet under
sin strid med kronan ej drog i betänkande att söka ett stöd
hos gatans befolkning[1]; ej underligt att denna då också fann
sig kallad att hafva ett ord med i de förvecklingar, hvilka
uppstodo efter riksdagens öppnande. Faran af en sådan
revolutionär inblandning var emellertid nu större än någonsin
förut ej blott på grund af stadens ökade storlek[2] utan ock
på grund af det sken af berättigande, som tidens modefilosofi
förlänade den samma.
Det bör dock märkas, att härvid inom paris-befolkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
