Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhang härmed utvecklades flitigt den rousseauska teorien
om en absolut jämlikhet och folkmakt, och om denna redan
kunde utöfva ett betänkligt inflytande på den genom
monopolväsende och oskäliga skatter utarmade och nu af
hungersnöd hotade arbetarebefolkningen, huru skulle den då ej verka
på de skaror af äfventyrare och skälmar, hvilkas antal inom
den stora staden kunde räknas i tusental? För dem var
jämlikhet det samma som likhet i njutningsmedel, och hvar
hälst sådana funnos att tillgå, där ansågo de — »det
maktegande folket» — sig berättigade att se sig till godo. Så
framträdde samtidigt med det medvetna sträfvandet efter en
möjlig frihet och jämlikhet, äfven den medvetna
anarkismen, och naturligtvis blef dess egentliga härd detta Paris,
som så ofta förut varit den oreflekterade anarkismens
stamhåll. Båda dessa riktningar voro, som vi sett, framkallade af
Frankrikes föregående utveckling, och till en början syntes
de också skola komma att broderligt samverka. Snart nog
skulle dock den inre motsatsen dem emellan träda i dagen,
och på utgången af denna strid skulle i själfva verket
revolutionens öde komma att bero.
Redan under valen togo de anarkiska rörelserna sin början
i Paris. Den 28 April stormade pöbeln och plundrade ett hus,
tillhörigt en af elektorerna vid namn Réveillon, som
falskeligen berättades hafva sagt, att en arbetarefamilj kunde lefva
af 15 sous om dagen. Riktig fart tog dock jäsningen först,
sedan striden mellan stånden utbrutit, och framför alt sedan
fruktan för hofvets planer tvungit frihetens vänner att lita
till folkets skydd. En mängd personer, i synnerhet tillhörande
de högre stånden, blefvo nu af Palais-Royals talare offentligt
proskriberade. Stora skaror af hufvudstadens befolkning
strömmade ut till Versailles, deltogo med dess pöbel i skymfandet
af misshagliga riksdagsmän eller infunno sig i
nationalförsamlingens lokal, där de vanligen på ett störande sätt ingrepo i
förhandlingarne[1]. Ej minst till krigshären utsträckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
