Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Naturligtvis utöfvade händelserna i Paris ett afgörande
inflytande på förhållandet mellan konungamakten och
nationalförsamlingen. Ännu den 13 och 14 var dock ställningen
oklar. Församlingen, fruktande att hofvet skulle afgå med
seger, förklarade sig permanent för att därigenom betrygga
sina medlemmars personliga säkerhet samt i händelse af behof
genast kunna ingripa, betygade de afskedade ministrarne sitt
förtroende och gjorde genom deputationer konungen
föreställningar om nödvändigheten af truppernas bortsändande, men
erhöll blott undvikande svar. Snart kunde dock ej hofpartiet
undgå att märka sitt nederlag, och sedan konungen sent på
aftonen den 14 genom hertig de Liancour underrättats om
hvad som tilldragit sig[1], infann han sig den följande dagen,
åtföljd af sina två bröder, i församlingen, i samma ögonblick
som en ny deputation var på väg att afsändas till honom.
Han mottogs med dyster tystnad; Mirabeau hade uppmanat
därtill, sägande, att »folkens tystnad är en lexa för
konungarne», men då Ludvig tillkännagifvit truppernas återkallande
samt under förklaring, att han satte sin lit till församlingen,
begärt dess bemedling med Paris, utbröt ett allmänt jubel.
Härmed var en försoning åtminstone för tillfället åvägabragt
mellan konungen och församlingen, men efter
statskuppsförsöket såg nationens flertal alt jämt i hofvet den svurne
fienden till det efterlängtade reformverket, och konungen hade
måst köpa sig fred med en fullständig underkastelse under
nationalförsamlingen; frågan blef nu blott, om denna själf
skulle kunna försvara sin nya maktställning mot den lösgjorda
hufvudstadsdemokratien.
I Paris herskade nämligen alt jämt den största förvirring.
Endast med svårighet lyckades borgarmilisen afvända blodiga
excesser; gatorna voro betäckta med barikader samt upptylda
af vilda skaror, och hertigens af Orléans agenter arbetade
ifrigt på att i dennes intresse åstadkomma ett allmänt
folkuttåg till Versailles. Flertalet af folkrepresentanterna ville
emellertid ej veta af hertigens upphöjelse; framför denna
tvetydiga personlighet föredrogo de den i sitt enskilda lif
aktningsvärde konungen, i synnerhet då de nu hoppades att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
