Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och synes ej hafva haft synnerlig praktik[1]. Nu var han, tack
vare sin stormande vältalighet, oinskränkt herskare inom
Cordeliernas oroliga distriktförsamling, i hvilken han presiderade,
och om den radikala demokratien segrade, syntes omätliga
rymder öppnas för hans ärelystnad. Man har kallat honom
»pöbelns Mirabeau», och han förtjänade detta namn ej blott
på grund af sin talareförmåga, utan ock på grund af sin blick
för verkligheten, »en slags vidunderlig statsmannainstinkt».
Lika väl som Mirabeau insåg han att den rousseauska
samhällslärans tillämpning ej skulle leda till det idylliska
frihets- och förnuftsvälde, hvarom man drömde. Hvarför har han då,
kan man fråga, gjort sig till förkämpe för densamma? Helt
enkelt därför, att det ej var den personliga frihetens och
säkerhetens betryggande som han åsyftade utan just den
oinskränkta statsdespotism, som dolde sig bakom denna
samhällsläras s. k. frihet; därför att han insåg, att genom hennes
tillämpning de skulle erhålla herraväldet, som hettes föra
folkviljans talan, äfven om de i verkligheten blott utgjorde en
minoritet, och därför att han för egen del eftersträfvade en
dylik maktställning. Den oinskränkta statsmakten ville han
åter använda till att från alla spår af den gamla
samhällsordningen, som han med hela kraften af sin våldsamma
natur hatade, befria Frankrike, hvilket han onekligen på sitt
sätt älskat, och därvid bekymrade han sig lika litet om de
frihets-, humanitets- och jämlikhetsabstraktioner, hvilka
tjänade den rousseauska statsdespotismen till förklädnad och
tjänat honom själf till lockmedel för vinnande af folkgunst,
som om den verkliga frihetens grundsatser. Med den ärlighet
för att ej säga cynism, som var honom egen, har han,
kommen till makten, ej ens dragit i betänkande att öppet uttala
sitt förakt för de förra, när de befunnos oförenliga med de
praktiska mål han ville uppnå.
Vidare märkas markisen St. Hurage, såsom människa ett
beaktansvärdt exempel på lämpligheten af lettres de cachet,
hvilka hans familj flitigt användt till hans förbättrande, och
såsom folkledare utmärkt ej just genom snille, men så mycket
mer genom kraften af sina lungor; den literära äfventyraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
